”Om jag skulle kunna lyssna på tio människor samtidigt skulle jag visserligen inte kunna förstå någon av dem, men i gengäld skulle jag kanske höra en röst som inte uttalades av någon. Det skulle kunna vara något i stil med
tystnadens röst.”

 

Yoko Tawada, översatt av Linda Östergaard. Ur boken Talisman/Förvandlingar (Ariel).

 

LITTERATURNOTIS. Läsvurmandet är igång igen och som vanligt drar Folkpartiet den längsta av moraliska lansar. Visionerna är vida och tonläget tänjt när Christer Nylander deklamerar att kvalitetslitteratur är en förutsättning för ett demokratiskt samtal.

Men, frestas man invända, litteraturens demokrati är inte densamma som samhällets eller författarnas. Hur tolerant eller solidarisk den än framstår, förblir den likgiltig inför reaktioner och slutsatser.

Både hitom och bortom

Liberalerna kontrar med att likställa kvalitet med det goda och vaskar fram en kanon som pliktskyldigt kan kompletteras med arbetarlitteratur och dylikt. Så kan samtal och förståelse uppstå mellan högt och lågt, de hemmastadda och de segregerade – låt vara att inget förändras.

Litteraturen är emellertid både mer och mindre högljudd, hitom och bortom förståelse. Den bidrar inte till det demokratiska samtalet utan visar snarare på dess villkorlighet.

Demokratin tränger sig på

För i det mellanrum som är läsandets tystnad kan sorlet från de röster som stryker omkring utanför det demokratiska samtalet (vilket är både förutsättning och ändamål) tränga igenom.

Yoko Tawada ger en bild av hur litteraturens demokrati kan vara något annat än det liberala cirkelresonemanget. 

Johannes Björk
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn