Första varvet med opartiska ordförande har skingrat en betydande del av dimmorna som så här långt omgett avtalsrörelsen inom industrin. Flera tidigare skarpa nej har vänts till ja och öppningar skymtar även i de svåraste delarna.
 

 

Under lång tid har det varit blankt nej till löneökningar under 2010 från industriarbetsgivarna.  Nu finns pengar till löneökningar både 2010 och 2011. Visserligen är de höjningar arbetsgivarna kan tänka sig mycket små under 2010, men nollinjen är definitivt bruten.

Avtalsperiodens längd var i den första trevaren från de Opartiska ordförandena 18 månader. Det var en överraskande längd på uppgörelsen och möttes följdriktigt av invändningar. Men de 18 månaderna är inte skrivna i sten utan sannolikt mer en indikation om att Opo och parterna nu siktar mot ett avtal som är längre än den ettåriga uppgörelse som under lång tid varit vad båda sidor sagt sig sträva efter. Kanske kan en uppgörelse på 22 månader bli verklighet inom industrin.

Ett längre avtal innebär ökade möjligheter att bli överens om något högre löneökningar, särskilt om tidpunkterna för höjningarna skjuts framåt i tiden. Ett baktungt avtal – sena löneökningar – ligger därför i korten.

Bemanningsfrågan på bordet
Slutligen skymtar också en lösning på det mest omstridda avtalskravet, en reglering av inhyrning av arbetskraft under den tid – nio månader – då uppsagda har förtur till återanställning. Hittills har det varit bom stopp i försöken att hitta gemensamma utgångspunkter för en reglering av vad facken uppfattar som kringgående av återanställningsrätten.

Teknikarbetsgivarna säger nu öppet att de kan tänka sig att diskutera de fall som handlar om att otillbörligen kringgå anställningsskyddet. Exakt vad det betyder i form av en avtalad reglering återstår att se. Men frågan finns nu på bordet.  Reaktionerna på OpO:s första förslag tyder därför, trots invändningarna, på att förutsättningarna finns för en uppgörelse både vad gäller bemanningsfrågan och löneökningarna.

Omvärlden viktig
Men den kanske mest intressanta och brännande frågan i avtalsrörelsen ligger fortsatt utanför industrins kontroll – det är omvärldens syn på avtalet och dess normerande roll.

Om någon bransch ser industrins första uppgörelse som alltför dålig i förhållande till de egna förhoppningarna eller förväntningarna om löneökningar och om de gör tummen ner för hur inhyrning av arbetskraft ska regleras är industrins roll som normsättare för hela arbetsmarknaden i gungning.