Statsminister Fredrik Reinfeldt har gett sig in i debatten om pigavdraget. Han undrar ironiskt varför alla de som oroat sig över svensk bilindustris framtid inte är lika engagerade i städbranschens framtid. Är inte ett jobb i städbranschen lika mycket värt, frågar han retoristiskt.
 

 

Om det varit regeringens virrpanna Maud Olofsson som stått för demagogin, hade man kunnat skratta åt eländet.  Men nu var det statsministern som ställde den enfaldiga frågan och då är det inte lika roligt.

Det är självklart att alla jobb är viktiga, både för dem som utför dem och för dem som har nytta av dem. Städning är lika nyttigt jobb som andra och bör inte ringaktas.

Skillnader
Men det hindrar inte att vissa branscher för folkhushållet är mycket mer ekonomiskt värdefulla än andra.

Svensk fordonsindustri sysselsätter direkt och indirekt omkring en kvarts miljon personer. Den drar in stora exportinkomster.

Städbranschen sysselsätter några tusen personer (långt färre än vad som ofta påstås).

Ingen svensk statsminister behöver ligga vaken om nätterna om det går lite upp och ned i städbranschen. Men det borde han göra om det går dåligt för bilindustrin, i stället för att förlöjliga dem som arbetar i den.

Halva bilen betald
Om svensk bilindustri skulle erhålla ett stöd som motsvarar dess ekonomiska betydelse för landet jämfört med städhjälp, skulle den få halva bilens pris betald av svenska staten.

Inget företag inom bilindustrin har dock begärt att erhålla en enda krona i permanent företagsstöd. De vet att de måste överleva av egen kraft.

Inte ens det hårdast pressade bilföretaget, Saab, har begärt eller erhållit direkt statsstöd.

Vad Saab efter rekonstruktionen fått är en statsgaranti för ett lån; ett lån som regeringen noga understrukit att svenska staten skaffat sig fullgoda säkerheter för.

På egna ben
Statsministern vill göra gällande att städbranschen är en framtidsbransch. Men om städbranschen nu har så fantastiska framtidsutsikter, varför ska den då inte liksom bilindustrin stå på egna ben?

Varför ska uppsagda bilarbetare, fattiga pensionärer och låginkomsttagare, ja i stort sett alla, betala städningen för personer som utan vidare har råd att bekosta den själva?

Det är djupt oroande att Sverige har en statsminister som tror att landets framtid ligger i att skattesubventionera lågproduktiva tjänster som inte kan bära sina egna kostnader.

Om det vore så enkelt att skapa jobb, varför ska vi då inte skattesubventionera även bilverkstäder, pizzabagare, frisörer, it-telefoni, datatjänster, turistanläggningar och andra tjänster som folk gärna vill ha?

Hur var det i Sovjet?
Alla dessa näringsidkare tvingas jobba på marknadens villkor utan statsstöd. Och det ska vi vara glada för. I det långa loppet har vi bara nytta av företag som bär sina egna kostnader.

Det finns för all del länder som satt marknaden ur spel genom att i stor skala subventionera privat konsumtion, och allra mest den styrande nomenklaturans konsumtion.

Östtyskland och Sovjetunionen är två historiska exempel. Det gick inte så bra för dem.