DEBATT Om nästan fyra veckor löper i stort sett alla avtal ut på den svenska arbetsmarknaden. Då står två olika frågor i fokus.

Den första är om parterna lyckas att träffa nya avtal som är en god kompromiss mellan anställdas krav på högre löner och bättre villkor och de begränsningar som ekonomin och företagens betalningsförmåga rymmer.

Den andra och mycket viktigare är vilka konsekvenser årets avtalsrörelse får för möjligheterna att långsiktigt upprätthålla en stabil lönebildning som förenar en låg arbetslöshet och en låg inflation.

Under nittiotalet förändrades de yttre förutsättningarna för lönebildningen dramatiskt. Ekonomier med låg inflation var fast etablerade i Europa. Diskussionerna här hemma var intensiva om vilka konsekvenser detta i sin tur måste få för de inre nationella förutsättningarna i form av ändrade regler på arbetsmarknaden och förhållningssätt hos parterna.

Ett nytt medlingsinstitut med större befogenheter och resurser samt med ett utvidgat uppdrag att verka för en långsiktigt stabil lönebildning skapades.

LO:s medlemsförbund har mellan sig utvecklat nya former för samordning under en avtalsrörelse. En samordning som bygger på tydliga regler om ömsesidig solidaritet och kanske minst lika viktigt, ett fördjupat förtroende och starkare tillit mellan förbunden.

Sist men inte minst så har parterna inom flera sektorer på eget initiativ träffat så kallade samarbets- och förhandlingsavtal, det viktigaste mellan industrins parter.

Den svenska fackföreningsrörelsen tog initiativ till och bejakade de flesta av dessa förändringar. Orsaken var enkel och tydlig, riskerna för hög arbetslöshet bland de egna medlemmarna hade ökat dramatiskt.

Erfarenheterna från de senaste avtalsrörelserna är goda, för de anställda, för företagen och för Sveriges ekonomi och detta oberoende av vad olika parter påstår så här inför slutfasen i förhandlingarna om nya avtal.

Erfarenheterna visar också att i det system för förhandlingar som utvecklats i Sverige är normbildningen av central betydelse. Det gäller att skapa en så tydlig bild som möjligt över hela arbetsmarknaden om vad som är möjligt och vad som inte är möjligt.

Det har varit nödvändigt för både fackföreningar och arbetsgivare att återigen klargöra och enas om betydelsen av att det måste vara de internationellt konkurrensutsatta sektorerna av ekonomin som ska vara långsiktigt normerande avseende utrymmet för löneökningar.

Detta trots att lönebetalningsförmågan inte sällan är högre inom sektorer och branscher som verkar på hemmamarknaden eftersom de, till skillnad från exportbranscherna, lättare kan korrigera ökade lönekostnader med prisökningar.

Under en avtalsrörelse får det först träffade avtalet stor betydelse för utvecklingen. Det bör därför vara ett större avtal inom en internationellt konkurrensutsatt sektor som går först, som sätter det som ibland kallas för ”märket”.

Betydelsen som det först träffade avtalet får ställer stora krav på de parter som sluter avtalet. Uppdraget blir långt större och viktigare än att bara reglera löner och villkor i den egna begränsade delen av arbetsmarknaden utifrån de förutsättningar som råder just där och just då.

Det först träffade avtalet måste innehålla löneökningar och villkorsförbättringar så att det kan vinna acceptans som norm för stora delar av den övriga arbetsmarknaden. 

Det betyder att om en eller några branscher är särskilt ekonomiskt ansatta, eller har mycket gynnsamma förutsättningar, kan och ska de inte träffa det första normerande avtalet.

Avtal kan inte heller träffas på företagsnivå enligt den modell Svenskt Näringsliv förespråkar. Ett enskilt företag kan inte bilda norm.

Den ekonomiska krisen i och utanför vårt land har skapat stora obalanser i ekonomin mellan företag och branscher. Arbetslösheten varierar kraftigt och den återhämtning som kan skönjas är olika mellan branscher och mellan olika delar av landet.

Svårigheterna att skapa en gemensam norm som vinner respekt är större än tidigare. Ansvaret faller tungt på de parter som säger sig vara de som har rätten och skyldigheten att träffa det första avtalet.

Ett ansvar som innebär att förhandlingarna också måste vara starkt präglade av avtalets betydelse för hela arbetsmarknaden, för hela ekonomin och för möjligheterna att upprätthålla en långsiktigt stabil lönebildning.

LO:s förbund kommer att noggrant pröva huruvida ett sådant första avtal kan accepteras som norm eller inte.

Per Bardh
LO

Håkan Pettersson
Kommunal

John Haataja
Handels

Sven-Olof Hellman
Seko

Torbjörn Johansson
Byggnads

Veli-Pekka Säikkälä
IF Metall