– Jag vet inte om jag har zigenarblod i mig, men det är skönt att komma i väg på långa
körningar. Jag sover bättre i bilen än hemma, säger Christian Johnson.
 

Det är bara fyra kliv upp till förarhytten, men känslan av höjd är överväldigande. Vi blir kungar däruppe, höjda över den futtiga vardagen. Inredningen förstärker den känslan. Hytten är klädd i brunrött skinn, som byter till vitt uppe i taket och kring kojplatsen. Tänk engelsk skinnsoffa, eller klubblokal, eller whiskybar – kontrasten till nerskräpad familjebil är stark.

Gummimattan på golvet bryter av. Men den ligger där bara tillfälligt, för att snön från besökarnas skor inte ska söla ner.

– Hytten är jag petig med, den ska hållas ren.

Christian Johnson, chaufför vid Budfrakt i Bjuv, har haft ekipaget som sitt eget i fyra år, och hans förkärlek för Scaniabilar har inte minskat under den tiden. Fortfarande blir han glad när folk kommer fram och vill fotografera fronten med dess Sagan om Ringen-motiv.

Hemmaveckor
Strax efter sju på morgonen är bilen och släpet lastade med fönster, dörrar och andra byggvaror. Det utdragbara kylskåpet, nästan osynligt under skinnklädseln, är laddat med äpplen och dricka.

Ett dovt muller, och bilen gungar till. Minuten senare flyter vi fram högt ovanför personbilarna, med en känsla av överlägsenhet. Skåne har varit snötäckt i två månader, det är förmodligen rekord, och när dagsljuset vräker ner med full kraft gör de vita fälten ont i ögonen.

Dörrarna och fönstren ska bara till Ängelholm. Christian Johnson har en av sina hemmaveckor, som växlar med fjärrkörningarna då han bor i bilen.

– Hemmaveckorna är en förutsättning. Jag har hand om yngsta dottern på halvtid, säger Christian Johnson. Och tillägger, som förklaring till den underförstådda separationen:

– Det här är inte ett yrke som gynnar fasta förhållanden.

– En lastning strular, du blir försenad. Telefonen ringer, du får en ny körning längs vägen. Du kommer hem sent. Eller inte alls.

Bakgrundshistoria
Stressen, de oregelbundna tiderna och de långa arbetspassen tär inte bara på förhållanden. De gör chaufförerna till en grupp som löper stor risk att bli överviktiga.

Christian Johnson vet. Många gånger har han fått berätta hur han gick ner, en historia av det slag som alltid finns på löpsedlarna: ”Så gick NN ner XX kilo”. Men minst lika viktig är den andra historien, den som kom före. Den som har den motsatta rubriken:

”Så gick jag upp till 155 kilo.”

– Skolan passade inte mig. När jag var 13 när jag började som hjälplastare. Man satt bredvid chauffören och kallades ”massäcken”.

– Då fanns det frihet i jobbet. Chaufförer var lite av landsvägens riddare. Vi höll ihop. Fick någon en punka stannade nästa lastbil för att hjälpa till.

Det här var före hetsen. Före färdskrivare som räknade varje minut. Och före trycket från lågavlönade polska och ukrainska förare.

– Det hette: ”Nu tar vi middag”. Att inte ha tid till mat… något sådant fanns inte.

Christian Johnson körde till Grekland, Tyskland, Marocko, Tunisien, Spanien… Blicken spelar, Medelhavet glittrar i ögonen när han berättar:

– Jag körde frysbil åt ett norskt åkeri. Ner till Pireus med mat och förnödenheter till norska fartyg. Hem med grekisk frukt.

– Ofta fick vi vänta några dagar på att persikorna skulle mogna. Vi svenska förare parkerade i en olivlund. En grekinna ordnade mat och boende.

Christian Johnson byter mellan de sexton växlarna helt intuitivt, med ledning av motorljudet. En blick ut över de snöiga industriområdena för honom tillbaka till nuet.

– I dag finns inte det livet. Nu är det här bara ett jobb, ett stressigt jobb. Inte mer.

Frosseri och späkning
Men redan de roliga åren ute i Europa satte magen på prov. Färjorna mellan Sverige och Tyskland lockade lastbilar med gratis mat åt chaufförerna. Samtidigt som maten var dyr längs de tyska vägarna.

– Färjan ”Götaland” var nog bäst. Först kallskuret, sedan varmrätt, sedan efterrätt… och sedan tårta och kakor.

– De hade duktiga kockar. Ibland var det grillafton ombord.

Christian Johnson och hans kollegor vräkte i sig. Och sedan – pang i säng.

Vid midnatt ringde klockan.

– Och vad hände då? Äggröra, prinskorvar, bacon, räkmackor  – allt stod framdukat. Man åt rejält igen. Man skulle ju ut i Europa.

Sedan åt Christian Johnson väldigt lite några dagar. En Bockwurst med  Brötchen fick räcka i Tyskland. Han stod emot hungern så länge det gick.

– Kroppen trodde att det var svält, och svarade med att spara energi. När jag kom till färjan nästa gång byggde kroppen på reserverna.

Orörligt
Stillasittandet gjorde saken värre. I Sverige avstår Christian John­son gärna från eltruckar och lastar själv med handtrucken för att få röra på sig.

– I Europa får chauffören inte göra det, då stjäl du jobbet från någon annan. Du rör dig inte ett dugg.

Med åren har stressen i yrket skruvats upp. Christian Johnson spelar upp en hel scen för att illustrera: Telefonen ringer i fickan, kunder undrar vart lasten tagit vägen, partnern där hemma börjar tappa humöret …
– … och att ta matpaus känns helt omöjligt. Medan du tankar trycker du i dig en korv, sådana som Statoil, Preem och alla andra har börjat sälja.

– Stressen späds på av irriterade privatbilister. Chauffören är inte riddare längre, han har blivit någon alla skäller på.
Korven står du dig inte på – och snart stoppar du i dig mer bakom ratten.

För dyrt
Maten på svenska vägkrogar har blivit bättre. Ofta finns bra alternativ till lövbiffen med pommes frites.

– Men priserna är för höga för våra låga löner, säger Christian Johnson. Och inne i stadskärnorna, där maten är billigare, kan vi inte parkera.

De många reglerna kring chaufförernas arbetstider har gjort ont värre.

–  Det är kontroll, kontroll, kontroll. Jobbar jag lite för länge får jag böta.

Pressen drivs på av lönedumpningen från utländska förare.

– Hela branschen är rutten. I grunden handlar allt om en enda sak, en enda fråga till åkarna: Hur många kronor kan du gå ner?

Stress
Stressen är alltså grundorsaken till att många chaufförer är tjocka, hävdar Christian Johnson. När de dåliga vanorna är etablerade är de svåra att bryta.

– Jag var beroende av Coca Cola. I samband med en separation tar en del till spånken, jag dövade känslorna med mat.

2004 wägde Christian Johnson 155 kilo och hade ständig hosta. Han kunde bara ta sig upp på flaket genom att rulla.

Vändpunkten kom när en kvinnlig kompis tog med honom till Viktväktarnas lokal i Klippan. Hon lurade dit honom, sa att hon behövde skjuts. Christian själv trodde inte på någon annat än en magoperation.

– ”Sektvarning”, det var mitt intryck av första mötet. Men när jag kom tillbaka efter en vecka hade jag gått ner 2,9 kilo. Trots att jag hade ätit mycket mat.

Gick ner 80 kilo
Tidningarnas bantningstips handlar ofta om att avstå. Christian Johnson fick tvärtom lära sig att äta ordentligt. Bra mat som mättar, fem-sex gånger om dagen, så regelbundet det går.

Han åt och åt. Ingen träning, utom promenader. På 18 månader gick han ner 80 kilo. Sex år senare håller han sin idealvikt.

– Det vill jag säga till alla som har jobb med knasiga tider: Slarva inte med ätandet. Skippa inte frukosten för att få sova tio minuter till.

– Jag har gett mig fan på att stanna och äta. Jag planerar, lär mig var det finns bra mat vid vägen, tar med hemlagad mat och ber att få mikra den på bensinstationen. Det måste gå.

Solskenshistoria
80 kilo på 18 månader. Där är den, solskenshistorien om viktnedgången. Till den hör en rad glädjeämnen: hostan som försvann, nöjet att köpa kläder utan en mass X framför L:et, och inte så lite stolthet. På lastplatsen vid lagret i Ängelholm står Christian Johnson barhuvad i blåsten, rak och stram i kroppen, och ger anvisningar åt truckförarna.

Det tar längre tid än väntat att få ombord de tomma lastpallarna. När vi äntligen tar plats i den varma hytten gnuggar Christian Johnson sina frusna händer och tar fram ett stort, saftigt äpple. Telefonen ringer, speditören vill ha hjälp att köra farlig gods till Kävlinge nästa dag.

Hur ska fler chaufförer få hjälp att hålla vikten?

Facket och åkarna kunde väl informera mer, funderar Christian Johnson. Men att något skulle förändras i grunden har han svårt att tro. Den frihet som en gång fanns i yrket kommer inte tillbaka. Var och en får lita till sin egen vilja, hitta sina egna lösningar.

– Jag vet ett industriområde där det står en pastavagn. Det blir lunchen i dag.