”Helt plötsligt kan jag böja mig fram och knyta skorna”, säger Peter Frommelin. Lite lättare och lite piggare ser han de kommande avtalsförhandlingarna an, på gång att ta itu med sin ombudsmannamage.

Som fönsterpustare svingade han sig mellan glasrutorna, som städare svettades han åtta timmar om dagen. Som facklig satt han, åkte bil, tänkte på andras arbetsvillkor och köpte snabbmat. Ombudsmannamage är ett begrepp. Och övervikt en facklig fråga, anser ombudsmannen Peter Frommelin.

Han tar hissen, trapporna är han för tung för. Ännu. Måste tänka på meniskerna.

– Men snart älgar jag upp och ner som en hjort, säger Peter Frommelin.

I morse åkte han upp till förbundskontoret från Borås.

Han och frun bosatte sig där när Peter fick jobb på Fastighets avdelning i slutet av 1990-talet. Då var bil ett krav för anställning. Med den skulle han ta sig runt till förhandlingarna.

Han ville göra bra ifrån sig, stressade runt. Klev in och ur bilen, köpte mat på McDonalds och åt i fordonet, parkerade 15 meter från huset sent på kvällen. Stack iväg tidigt. Gick sina 15 meter.

Motion hade ingen plats i vare sig dagsschemat eller tanken.

Yrkeslivet började han redan som tolvåring.

– Morsan kallades just morsan på Gröna Lund, hon sålde sockervadd och popcorn. Jag fick sommarjobb där.

Tre år senare slutade han skolan – någon plugghäst har han aldrig varit – och fick fast jobb som fönsterputsare. Arbetet innebar att klättra på stegar, köra skylift, klättra på skrivbord, flytta prylar och möbler för att komma åt, ja och så själva putsandet.

Senare blev han storstädare, också då dagliga åttatimmars träningspass. Han var i fin form och vägde 82 kilo.

Blev klubbordförande
Nej, det var först med facket det började.

Innan arbetsgivaren började sänka löner var han snarast antifacklig, utan tro på facket. Men avdelningen gav honom hjälp, liksom nattlektyr i form av en bok om arbetsrätt på köpet. Han läste från pärm till pärm och när posten som klubbordförande blev ledig tog skeptikern motvilligt på sig uppgiften.

– Jo, så är det alltid med nya saker. Och det tog väl lite emot att bråka med arbetsgivaren, säger han.

Efter ett år som storstädare på SPAB (som snart köptes upp av ISS) tog de fackliga uppdragen all tid.

Hjärtefråga
Och nu har han bråkat med arbetsgivare i tjugo år. Sedan 1998 som anställd på Fastighets och sedan 2006 på förbundskontoret. Med ansvar för de centrala städavtalen som snart ska omförhandlas, men utan bil som arbetsredskap.

Ofta tar han sig till Almega på Östermalm. I busväder tar han bussen, ibland går han. Under förra avtalsrörelsen gick förbundets delegation gemensamt genom Humlegården.

En hjärtefråga är villkoren för städarna, en utsatt grupp med många invandrare, kvinnor och deltidsarbetande. Rätt ofta har de slavliknande villkor.

– Säger arbetsgivaren att de måste göra färdigt innan de går hem, så är det klart som sjutton att de ställer upp, utan tanke på övertidsersättning.

Friskvård i avtalet
Deras hälsa borde skyddas bättre.

– Jag skulle se väldigt positivt på en skrivning i avtalen om att arbetsgivaren måste satsa på friskvård.

Att få bukt med övervikten som breder ut sig är också en viktig facklig fråga som borde ha sin plats i förhandlingarna, anser han.

– Men då skulle de nog garva ihjäl sig på Almega.

Eller: De skulle väl vara positiva så länge det inte kostade något.

Några lokala friskvårdsavtal har han lyckats förhandla fram. Men så länge ingen arbetstid offras når man inte dem som bäst behöver det. För även om städjobbet är fysiskt så är det monotont. Träning och bra mat ger resultat. Även arbetsmässigt, säger Peter Frommelin.

Ombudsmannamage
Men för honom var det som sagt med det fackliga jobbet som det började. Med facket kom det stillasittande arbetet. Och kilona. Inte så många till en början och han led inte. Men så fick han svårt att hänga med på korta lunchpromenader. Utan att ha reflekterat över det närmade han sig 170 kilo.

Ombudsmannamagen var ett faktum. Eller ”höglöneprofilen”, ett annat kärt uttryck säger han. Men själv brukar han skämta om att han har ”rismage”, eftersom hans lön ligger lågt med ombudsmannaögon sett (39.000 kronor i månaden).

Peter Frommelin lutar sig tillbaka i kontorsstolen på förbundskontoret. I väskan bakom honom – packad för veckopendlarlivet från Borås – ligger ett gäng tunna påsar. Tre gånger om dagen fyller han den vita plastmuggen med vatten, häller pulvret ur påsarna, skakar och dricker.

Bantning är han egentligen väldigt skeptisk till. Det står så mycket skit i tidningarna, säger han. Följ den här superkuren, gå ner fyra kilo på en vecka – alla har sina jättebra recept. Och inget funkar.

– Jag vet inte, jag är allergisk mot sånt, det känns inte bra.

Infarkter till höger och vänster
Särskilt dåligt har han aldrig mått. Det har varit halsfluss eller feber, vanliga saker. Ingen allvarlig sjukdom.

– Om man inte räknar fetma förstås. Det klassas ju som en sjukdom.

Själv vet han inte riktigt om han ser det så.

– Alltså, jag förstår att det inte är särskilt bra. Men jag känner mig inte sjuk. Den dagen det knäpper till blir det väl något annat.

Som när en kollega i höstas fick en liten infarkt.

– Ombudsmän har en förmåga att dra på sig hjärtinfarkt till höger och vänster. Det beror väl på många saker, dåligt leverne, dålig mat, mycket alkohol. Har man då anlag som jag att bli tjock så går det fort att käka upp sig.

Svårt sluta i tid
Ombudsmännen har 40 timmars arbetsvecka, men arbetstiden är oreglerad, och det kan vara svårt att sluta arbetsdagen i tid. Själv bestämde sig Peter Frommelin för att sluta stressa för några år sedan. Gå hem i stället för att brottas för länge med svåra arbetsuppgifter. Då upptäckte han att han hann mer.

Och så, i början av förra året, såg han att kollegan tvärs över korridoren bytte ut luncherna mot soppa. Kilona rasade och det verkade lätt, kanske kunde han boka in en tid åt honom också? I augusti i fjol gick de tillsammans till Xtravaganza, viktminskningsföretaget bakom sopporna.

Där är tanken – för en sjunkande månadsavgift på nära 900 kronor första halvåret till 400 kronor efter ett år – att överviktiga ska inspireras mentalt, fysiskt och kostmässigt med hjälp av hälsokonsulter. Sopporna är en måltidsersättning som är tänkt som en kickstart. Eller som Lina Vestman som driver franchiseföretaget Xtravaganza på Birger Jarlsgatan säger:

– Gå ner i vikt kan man nog göra med vilken metod som helst, det är sedan det viktiga jobbet med att hålla vikten börjar.

Samhällsproblem
En kvinna på förbundskontoret blev i samma veva kund på ett liknande företag, Itrim. Under hösten rasade Peter Frommelin i vikt. 28 kilo lättare mötte han julhelgen. Och fick känna på svårigheten med att behålla vikten. Två månader fuskade han och gick upp åtta kilo.

Men längre än så lät han det inte gå och nu är han tillbaka på minus 28 kilo. Fortfarande 60 kilo för mycket. Eller 50, kanske, för benig vill han inte bli.

Övervikt är ett samhällsproblem men i allra högsta grad en individfråga, säger han. En känslig sådan.

Naturlig diskussion
Men nu när Peter Frommelin är ute bland medlemmar skapar hans soppa ofta en naturlig diskussion. För egen del var det inte kunskapen som saknades; förbundet som arbetsgivare har pratat intensivt om hälsofrågor och erbjuder friskvårdsbidrag på 3.000 kronor om året.

Han har föresatt sig att träna en gång i veckan, men det är svårt att hinna. I vår har Fastighets kongress.

Nästa vecka överlämnar förbundet sina avtalskrav och en intensiv förhandlingsperiod har börjat. Promenader genom Humlegården står för dörren.

– Nu står jag lite bättre rustad, säger Peter Frommelin.