Stopp i kanalerna

MINIESSÄ. I ett land som Sverige finns det flera litterära kretslopp.

Vi känner alla till det dominerande – med de stora förlagen, de stora tidningarnas kultursidor, TV-programmen, bokklubbarna, Augustpriset o s v.
Men det finns alltså flera. Barn- och ungdomlitteraturens – med bl a skolbibliotek, svenskalärare och klassuppsättningar. Kriminallitteraturens och det kristna kretsloppet är andra.

Öppna armar
När jag debuterade med industriskildringen Orent ackord mot slutet av det postmoderna 80-talet var det länge sedan en ny arbetarförfattare hade kommit fram.

Jag togs emot med öppna armar av det jag vill kalla arbetarrörelsens litterära kretslopp, gjorde otaliga framträdanden hos ABF, på kursgårdar och i andra fackliga sammanhang, blev intervjuad och publicerade noveller i fackförbundspressen, kom ut i En bok för alla.

Försämringar
Drygt tjugo är senare är det slående hur mycket svagare det här kretsloppet har blivit. Många fackliga kursgårdar har lagts ner.

Fackförbundstidningarna har slagits ihop och tar inte längre in lika mycket skönlitterärt material. En bok för alla har förlorat sitt statsbidrag och ger ut få vuxenromaner.

Arbetar- och/eller uppväxtskildringar
Ivar Lo-priset blir inte hundradelen så uppmärksammat som Augustpriset, trots att det är mer än tre gånger så stort i pengar räknat.

Man kan naturligtvis fråga sig om det spelar någon roll. Flera av de senaste årens mest uppmärksammande böcker – som Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) – är ju arbetarskildringar.

Men de flesta kritiker och medelklassläsare tycks inte se det – utan uppfattar dem som berättelser om dysfunktionella familjer med alkoholproblem.

Det kan delvis bero på att de är uppväxtskildringar.

Hur hitta till läsarna?
Det är här det litterära kretsloppet kommer in i bilden. Läsare ur arbetarklassen har inga problem att se klassperspektivet – om de bara nås av böckerna.

När Kristian Lundberg på tisdag tar emot Ivar Los personliga pris för Yarden handlar det om NU. Den här fattigdomen, den här rättslösheten, de här vidriga arbetsförhållandena existerar NU, mitt ibland oss.

Kollektiva möjligheter
Intressant nog beskriver han också frön av solidaritet mellan arbetarna. Till skillnad från i barndomsskildringarna, där de kollektiva möjligheterna i stort sett saknas – kanske i tron att arbetarklassen inte längre kan få det bättre som grupp.

Kristian Lundbergs bok är en anklagelse mot dagens svenska samhälle.

För att göra politik av den anklagelsen krävs en vitalisering av arbetarrörelsen – inte minst av det litterära kretsloppet.

Att förstå sprängkraften
Regeringen har förstått kulturens sprängkraft. Det är därför den lägger ner nästan allt som ska göra det lättare för litteraturen att nå arbetarklassen.

Arbetarrörelsen verkar inte ha förstått.

Hur ska man annars förklara att den har låtit sina kulturella kanaler slamma igen?

Mats Berggren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn