SAMTID. Två av förra årets bästa och mest intressanta romaner, Kristian Lundbergs Yarden  –  en hård kompromisslös, poetisk arbetarklasskildring från Malmö  –  och Rolf Almströms Svart arbete  –  en frän, kompromisslös och mörkt humoristisk arbetarklasskildring från Göteborg  – förpassades kvickt ur det officiella synfältet. Som är en liten spotlight i ett stort inhemskt mörker.

Nu får den förstnämnda Ivar Lo-priset, men självklart blev ingen av dem nominerad till Augustpriset.

Känner inte igen?
Jag antar man inte försökte; det vore att jaga efter vind i en situation där det inte ens blåser. Ty igenkänningsfaktorn blir obetydlig då Malmö inte ligger i Stockholm, vilket ju inte Göteborg heller gör. Dessutom kom båda romanerna ut på mindre förlag, Symposion och Mormor.

Lägg till detta att de skrevs konsekvent nerifrån, och medelklassens igenkänning famlade i blindo.

Medelklassproblem
Åh, denna igenkänning! Den ligger, som det heter, i tiden. Igenkänningsfaktorn är stor, sägs i en filmrecension, varvid menas att visionärerna i medelklassen känt igen sin dagdröm, den där deras samlevnadsproblem förädlats till konst.

Ta ett annat exempel från förra året.

Då "Sex and the City" hade premiär som biograffilm gavs detta kulturella evenemang mycket utrymme, och i Aftonbladet begicks en stor debatt om denna films eventuella feministiska innebörder.

Ungefär samtidigt kom Courtney Hunts Frozen river, en lysande film om en utfattig white trash-kvinna som för att överleva smugglar flyktingar över gränsen från Kanada till USA. Den fick mycket bra kritik, men ingen föreslog den till stor debatt om feministiska innebörder.

Asymmetri
Officiellt sägs ofta att tre faktorer bör beaktas: kön, etnicitet och klass. Och det låter ju bra. Minst två kön finns det i alla samhällsklasser, och skilda etniciteter också.

Men arbetarklass finns bara i arbetarklass; det är väl det som är problemet. En mängd sjuka människor ska nu utförsäkras, arbetslösheten är stor och blir större, den situation såväl Lundberg som Almström delvis gestaltar kommer att bli alltmer aktuell, samtida, påträngande; men medelklassen känner inte igen sig.

Provinsiellt
Journalistiskt befinner sig denna problematik mitt i spotlighten  –  dock ej litterärt. Och när den väl gör det ses just den litteraturen som marginell; på små förlag, och ibland inte ens med Stockholm som miljö. Det officiella Sverige, det "igenkännbara" är  –  existentiellt, socialt  –  den minsta av provinser.

Carl Erland Andersson

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn