Intersektionalitet i praktiken

FILMNOTIS. Om det är någonstans summan av den smärta och de vidrigheter som hör filmen Precious till samlas, så är det i Clareece ”Precious” Jones ansikte. Detta ansikte.

Blott sextonårigt men med levda erfarenheter som inte i förstone gör det gammalt, nej, snarare ålderslöst. Det är statylikt, utskuret och skulpterat efter en modell av likgiltighet. Stenstoden som försvarsmekanism.

Kläcks ur skulpturen
Precious (Gabourey Sidibe) rör nästan inte en min under stora delar av den här filmen. Mammans glåpord haglar, slagen träffar – möjligen en knappt förnimbar ryckning, inte mer. Bara kroppens oundvikliga reflexer.

När möjligheten till en annan framtid kan anas, när Precious utsätts för press som är av kärlek och välvilja istället för avsky och elakhet, krackelerar det skulpturala och ett mänskligt, levande ansikte träder fram.

Det är en förändring som är minst lika omtumlande som de ohöljda grymheter vi gång efter annan får se.

Alla springande punkter
Clareece Precious Jones är kvinna, svart, fattig, fet och saknar adekvat utbildning.

Filmen, som bygger på Sapphires roman Push (1996), är ett slags intersektionalitetsteori i praktiken – här finns alla springande punkter representerade i en och samma kropp.

Men konst som är riktigt bra når långt bortom idén om representation. Precious är inte föreställande. Den ställer oss utan försvar.

Film: Precious.
Regi: Lee Daniels.

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn