Självtillit och självkritik
|
Uggla Strage txt I hajars djupa vatten Kritikmaskinen Författare: John Swedenmark |
|
SAMLINGSRECENSION. Litteraturkritik borde inte utövas av någon som inte först genomgått psykoanalys. Så drastiskt uttrycker sig poeten Aase Berg i sin klippbok Uggla.
Som tur är inkluderar skribenten sig själv i det kategoriska kravet. Poängen är att kritikern måste vara vaksam på sina egna inre motiv. Det vill säga ha förmåga att utöva självkritik. Och det har Aase Berg med besked.
"Många av essäerna i den här samlingen är fulla av svordomar och onödiga adjektiv, löjliga metaforer, svepande generaliseringar, slarviga antaganden och illa underbyggda påståenden."
Sådana utbrott kan ju misstänkas vara internaliserat dåligt självförtroende. Men de gör kritikerns jobb lätt. Annars skulle man också kunna säga att hon är en oförsonligt radikal, innovativ språkmakare.
Kaxigt självförtroende
När jag läser Bergs klippbok, med artiklar från mitten av 1990-talet till 2009, slås jag av hur tvärsäkra hennes omdömen är. Det är ofta uppfriskande kaxigt, men självkritiken är inte så framträdande.
Utgivandet av en klippbok tyder ju tvärtom på gott självförtroende. En föreställning om att även dagskritik kan vara skrivet för evigheten.
En aspekt på klippboken är förstås dess historiska värde. Både hur skribenten har utvecklats vad gäller stil och estetiska ställningstaganden.
Och hur kritikens allmänna formläge varierar.
Det är lätt att falla tillbaka på formeln ”det var mycket bättre förr”. Men om man inte begraver sig i arkiven kan klippboken också vara en genväg till historien.
Fredrik Strage
Nostalgi är alltid en fallgrop, som man kanske inte väntar sig finna hos en skribent som Fredrik Strage. I sin klippbok Strage txt har han har en variant på Aase Bergs uppmaning:
"Om man är kritiker bör man (…) lägga band på sig själv när man börjar associera till sin barndom".
Men till och med hos denne popkulturens polyhistor finner man längtan till svunna tider. Kanske, tänker Strage, är "nostalgi den grundläggande mekanismen i både produktion och konsumtion av kultur".
I alla händelser gör han popkulturens motsägelse mellan extatisk nukänsla och drypande nostalgi till ett ämne värt att utforska.
"Subkulturer blir ofta nostalgiska redan efter ett par månader, det ger dem både en historisk samhörighetskänsla och en cool skepsis till allt som är nytt."
Om det är nostalgi eller bara en kul gest mot fansen är svårt att avgöra, men Strage historicerar sig själv så till den grad att han till och med tar med sin allra första publicerade text. Men han kritiserar inte sällan sig själv i de egna kommentarerna till artiklarna.
Mats B
Enklast är det förstås om skribenten är död, då är ju hela boken en dokumentation. Som i fallet med Blå tåget-pianisten Mats G Bengtsson, vars efterlämnade texter bland annat leder till den häpnadsväckande upptäckten att han försökte introducera den poststrukturalistiske psykoanalytikern Jacques Lacan redan 1968, vid en tid när alla andra knappt ens hade hunnit börja på sina partilinjeräta marxistiska grundkurser.
I I hajars djupa vatten finns också några av Bengtssons sångtexter och seriestrippar, minnen om en gyllene era när språkmaterialism stavades konkretism och de skändliga performanceskriken yttrades i happenings.
Swedenmarks lärobok
Strängast i sina krav på självmedvetenhet hos kritikern är denna tidnings kulturredaktör John Swedenmark, i titelessän till Kritikmaskinen. En bok som verkligen handlar om kritik och psykoanalys, och här dyker förstås Lacan upp igen.
Så stränga är kraven att även den mest självtillförlitlige kan drabbas av förtvivlan inför kritikens omöjlighet. Eller också kan man med lätt hjärta betrakta dagskritiken som skriven i vatten och därmed knappast värd att bevaras för evigheten i klippböcker.
Så ser jag heller inte Swedenmarks bok som en klippbok, även om den består av essäer och föredrag från 1990-talet och framåt. Snarare är den en uppfordrande lärobok i konsten att läsa och konsten att kritisera.
Björn Gunnarsson