Melankolin består

BOKRECENSION. Tänk om Svenska Akademien skulle utöka Nobelprisets upptagningsområde och ge det till en essäist. Vad nu det är? Men ändå: till en essäist, till någon som gjort försökandet till sin arbetsmetod.

Därmed inte sagt att tidigare pristagare saknat förmågan att skriva goda essäer, men bland dem är det få vars primära gren varit just essän. Jag vill ändå gärna tro att det var essäerna som gav Joseph Brodsky priset 1987 – han är ju en långt bättre essäist än poet: Watermark, hans långa essä om Venedig, är en av de bästa stadsmonografier jag läst.

En liknande obalans råder hos den benådade Truman Capote, som aldrig fick priset, och vars essäer är den starkaste delen av hans produktion. Och att Akademien missade Susan Sontag är bara att beklaga.

Sverige som extra spegel
Schweizaren Jean Starobinski är en essäist som alldeles självklart borde komma ifråga i denna gren. Engagerat har han skrivit om bland andra Montaigne och Rousseau, böcker som den svenske läsaren mött i Jan Stolpes översättningar. Nu senast har han för Ersatz oumbärliga essä-serie översatt Melankolin i spegeln. Tre läsningar av Baudelaire – en vackert illustrerad bok med efteressä av Anders Olsson, som under rubriken ”Spegeljagets oro” växlar in några av Starobinskis spår till svenska förhållanden: Ekelöf, Lindegren och Forssell. Hur god är inte denna redaktionella idé: två essäer möts, och genast hägrar en tredje.

Skynda långsamt
Hos Starobinski får läsaren den sällsynta glädjen att slå följe med en litteraturforskare som går långsamt fram, den här gången i närläsningen av några Baudelaire-dikter. Melankolins komplicerade ikonologi betraktas ur ett historiskt perspektiv, men utan lärdomsprål.

Starobinski konfronterar en poesi där melankolins dubbla möjligheter – exaltation och slöhet – är de villkor under vilka samlingen Det ondas blommor blir till; ”Paris change! mais rien dans ma mélancolie”: ”Paris förändras, men min melankoli är densamma!”.

Det är som om Starobinskis text flyter samman med den långsamhet som melankolin tvingar fram. Kvar är en trevande text, själv utkast till poesi, med antydningar, riktningsvisare, sprakande konkretioner. Läsaren befinner sig i en spegelsal av reflexer, motsägelser, sken och återsken.

Synligt blir osynligt
Starobinskis kritiska läsning bär essäns främsta kännetecken, och det är för dem han vore en värdig pristagare: den där sällsamma genomskinligheten – tanken blir synlig, sedan plötsligt osynlig när den gör ett oväntat språng till en ny utsiktspunkt. En av essäns främsta tillgångar, som litterär form betraktad, är att den aldrig behöver vara inställsam för att bli intagande. Starobinski odlar med sin poetiska stil drömmen om den goda essän, den goda kritiken. Vad nu det är?

Bok: Melankolin i spegeln. Tre läsningar av Baudelaire.
Författare: Jean Starobinski.
Översättning: Jan Stolpe.
Efteressä: Anders Olsson.
Förlag: Ersatz.

FOTNOT: De två övriga böckerna hittills i serien som redigeras av Jean-Claude Arnault är Cartesianska dykaren av Durs Grünbein (även poet i Nobelklass) och Öppna Venus av Georges Didi-Huberman.

Om den sistnämnda skrev John Swedenmark i pappersupplagan av LO-Tidningen: ”Senaste volymen är skriven av den franske konsthistorikern Georges Didi-Hubermann och handlar om Botticellis berömda målning Venus födelse. Jag är kanske en smula förläst, men jag tror att Öppna Venus, som boken heter, skulle kunna väcka gillande till och med hos en Dan Brown-läsare med förkärlek för invecklade intriger.”

Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn