Jag ser på min dator

BOKRECENSION. Christina Kullmanns litterära debut kan vid en första läsning framstå som en torftig arbetsrapport över ett ensamt kontorsarbete.

Diktjaget redogör minutiöst för det som kringgärdar arbetet: klädernas textur, rummets temperatur, arbetsprovernas struktur. Lika noggrant är det med vad som komma skall: förhoppningarna om ord och bild som ska skrivas, redigeras och sammanfogas.

Vad det lider upplöses emellertid denna inledande enformighet i tvetydiga tillstånd:

blicken mot skärmen
armbågarna mot bordet
jag flyttar händerna uppåt
ansiktet sjunker ner i handen
kindbenet tungt mot gränsen
mellan handflatan och fingrarna
kroppen vid datorn sitter så
mellan spänd och avslappnad

Författaren vid datorn

Kullmann fångar samspelet mellan det aldrig upphörande tvånget och den intalade friheten hos människan i den nya ekonomins arbetsformer.

Detta mentala och kroppsliga mellantillstånd får en motsvarighet i förhållandet författare-dator. Författaren matar in information i datorn, som i sig är ett resultat av andras tidigare nedlagda arbete. Mellan dessa båda finns ett oberoende, men också en tveklös avhängighet:

jag ser på min dator
och min dator ser på mig
konstaterande
en egen kompetens

Denna återkommande ambivalens – arbetet som skapande och tvingande, oberoendet och avhängigheten av produktionsmedlen – var ett problem för den traditionella arbetarlitteraturen. Den kunde inte förmedla erfarandet av dessa vedermödor, utan endast lägga fram dem till beskådning.

Hos Kullmann blir ambivalensen produktiv. Det beror på att litteraturen nu rör sig inom samma fält som det arbete vilket skall förmedlas. Det kommunikativa arbetet, texten, är både det som ska beskrivas och det som beskriver.

Läsaren, medarbetaren
Men Print tillsluter inte denna parallell mellan det beskrivna och det som beskriver.

Istället lämnar den i sin arbetsrapport ett motiv utanför, nämligen själva skrivakten, det som driver texten framåt. Och det är här läsaren kommer in. I läsningen framstår inte det litterära arbetet som det som driver texten. Detta förbehålls istället läsaren, som på så vis blir del av arbetet.

Det kanske är nödvändigt för arbetarlitteraturen att röra sig mot, eller åtminstone inkludera dessa motiv. Särskilt som en allt större del av osäkriga anställningar och arbetets omfattande av det sociala nu breder ut sig inom tjänstesektorn och dess kommunikationsbaserade provisionsjobb.

Print visar på en sådan väg för arbetarlitteraturen. Samtidigt bär den på löftet om en annan gemenskap i det icke-profitabla arbete som uppstår mellan text och läsare, en gemenskap som inte är det underordnade arbetets.

Dikter: Print.
Författare: Christina Kullmann.
Förlag: OEI editör.

Johannes Björk
Skicka ett e-postbrev till kulturredaktörn