Det var inget kul, det är klart,
när Ericsson stängde fabriken,
men sånt är ju förutsägbart –
– en tröst i den värsta tragiken.

Vi visste ju: Alla får gå.
Vi slapp undra "vem av oss alla?"
Vi kunde ju genast förstå
hur svärdet hos oss skulle falla.

För er som fått vänta i kval
på bolagets aktieutdelning
var tillvarons mardröm brutal
som hemskaste skräckfilmsinspelning:
"Den höjs, men hur många procent?
Hur maxad är vinstmöjligheten?"

Den skräcken har aldrig vi känt.
Den oförutsägbarheten.


Mats Nörklit

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn