Ledsagaren Rosie-Marie Eriksson hade just lutat sig fram när färdtjänsttaxin blev påkörd bakifrån. Den skarpa smärta hon då kände i nacken blev inledningen på en mycket lång kamp för att ta sig tillbaka.

Läs också: Artikeln ”Vårdpersonal trafikskadas mest” 2010-02-05

I flera år hade Rosie-Marie Eriksson jobbat som ledsagare inom socialtjänsten i Stockholm. Ledsagarna följer med människor med funktionshinder på olika typer av ärenden.

Den här dagen i slutet av november 2007 var hon på väg till en läkarundersökning tillsammans med en äldre blind kvinna.

– Vi satt och pratade i baksätet och hade jättetrevligt, säger hon.

– Bilen hade stannat vid ett rödljus och jag satt lite framåtlutad för att prata med brukaren då det plösligt smällde till bakifrån.

Rosie-Marie Eriksson kastades bakåt mot sätet. Just då kände hon inte så mycket, inte ens då chauffören frågade hur det gått. Men några minuter senare började det göra ont i nacken. Och därmed blev hon en pinne i statistiken över vårdpersonal som skadas i trafiken.

– Ändå tog jag min brukare därifrån och hela vägen till undersökningen, men lite senare på dagen åkte jag till akuten.

Den första undersökningen visade inte mycket. Rosie-Marie Eriksson stannande hemma dagen efter, en fredag, men gick till jobbet igen när måndagen kom.

Smärtan kvar
Hon jobbade vidare i ett par veckors tid, men smärtan i nacken gav inte med sig.

– Till slut insåg jag att det inte gick. Jag åkte till Huddinge sjukhus och efter några ordentliga undersökningar fick jag en stödkrage, säger hon.

Nu kopplades också företagsläkaren in.

I någon månad försökte hon jobba halvtid och slapp ta tunga jobb med rullstol.

– Det är ett väldigt givande jobb. Människorna man träffar och hjälper är så trevliga så jag har försökt kämpa för att komma tillbaka.

Men smärtan fanns kvar. Därtill kom allt arbete med att skriva de rätta pappren, att ha kontakt med arbetsgivare och försäkringsbolag och få taxibolaget att skicka in de rätta pappren.

Fast tjänst

Facket, Kommunal, hjälpte henne att trots olyckan få den fasta tjänst hon var i begrepp att få.

Efter en tid fick hon också ersättning för sina utlägg, men många kvitton hade försvunnit på vägen. Den diagnos hon fått, whiplash-skada, är dessutom omvittnat svår att komma tillrätta med. Och problemen fanns kvar.

– Jag önskar att jag hade brutit ett ben i stället, så att det gick att laga ordentligt, säger hon.

Under två års tid försökte hon trots allt kämpa på. Hur mycket smärtstillande medel hon sätter i sig vågar hon inte tänka på. Men ibland, de dagar det känns bra, räcker det med ett par Alvedon.

Sjukskriven på heltid

Situationen blev allt svårare och i november 2009 beslöt läkaren att sjukskriva henne på heltid.

– Smärtan känner jag av jämt. Jag får så ont när jag bär, så när jag ska köpa några liter mjölk får jag gå flera gånger till affären.

Framtiden? Jo, hon hoppas ändå att allt åter ska bli som förr.

– Det har kommit så många nya metoder för att behandla whiplash-skador. Så i framtiden ska jag vara smärtfri och glad och fortsätta trivas på mitt jobb. Så att jag kommer tillbaka till livet helt enkelt, säger Rosie-Marie Eriksson.