Doktoranden Petra Ulmanen är själv förvånad av resultaten i den rapport hon och Marta Szebehely lämnat till Socialstyrelsen.
 

Anhörigvård är en ekonomisk kvinnofälla. Siffror visar att kvinnor i stor utsträckning går ner i arbetstid eller till och med lämnar arbetsmarknaden helt för att vårda anhöriga.

Fem procent av kvinnorna i arbetsför ålder hade under en tvåårsperiod antingen minskat sin arbetstid eller helt slutat sitt arbete för att kunna sköta sina uppgifter som anhörigvårdare.

– Jag är förvånad, säger doktoranden Petra Ulmanen, som tillsammans med Marta Szebehely skrivit en ännu opublicerad rapport åt socialdepartementet.

Dels är Petra Ulmanen förvånad över det höga antalet kvinnor som offrar arbete för anhörigvård. Dels över den stora skillnaden mellan könen.
Under samma period hade en halv procent av männen minskat sin arbetstid eller helt slutat arbeta av detta skäl.

SCB-siffror
Som LO-Tidningen skrivit om i serien om anhörigvård lägger många ner stor möda på att sköta sina anhöriga.

Flera studier har visat att fler kvinnor ställer upp, liksom lägger ner mer tid än männen. När den offentliga vården minskat, sedan 1980-talet, är det framför allt kvinnorna som ökat sin anhörigomsorg.

Men tidigare har det inte kunnat påvisas att det är så många som har prioriterat bort sitt arbete.

Siffrorna har tagits fram genom en bearbetning av Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning, där de intervjuade själva uppgett anhörigvård som främsta orsak till att de minst en gång under perioden ändrat sina arbetsförhållanden. Tvåårsperioden i materialet sträckte sig mellan 2006 och 2008.

– Vi har bilden av att om man är i arbetsför ålder och inte har småbarn så ska man kunna jobba heltid. Men det här visar att det inte alltid går att kombinera heltid med vård av äldre föräldrar, säger Petra Ulmanen.

Tvekar
Hon har tidigare fört fram förslaget om att ”vaffa”, det vill säga rätt till tillfällig och kortvarig tjänstledighet med ersättning för att vårda sjuka föräldrar. Förebilden är ersättningen som finns för föräldrar som vabbar: vårdar sjuka barn.

Nu tvekar hon något.

Om lösningen blir större ersättningar till anhöriga, ökar då pressen på kvinnor att ta ännu större ansvar och utföra ännu mer anhörigvård?

Och vad händer med statens ansvar och den offentliga vården?

Diskussionen bör åtminstone tas, i kombination med den om mer och bättre hemtjänst och fler och bättre äldreboenden, säger hon nu.
En fråga återstår också att svara på för dem som offrar arbete, enligt Petra Ulmanen: Hur ordnar ni försörjningen?