Erkännande vs. exploatering
SEMINARIUM/RECENSION. Seminariet ”Den andre arbetaren” på ABF Göteborg utgick från en typisk kultursidesfrågeställning: ”Är invandrarlitteraturen den nya arbetarlitteraturen?”
Det är en tanke som dykt upp här och var genom åren, och här fick den förhoppningsvis dödsstöten.
Det stod klart att det handlar om olika verklighetsnivåer, och att begreppen ”invandrarlitteratur” och ”arbetarlitteratur” skymmer varann när de ställs bredvid varann.
Att vara invandrare är nåt annat än att vara arbetare. Ordet ”vara” betyder i det här fallet olika saker.
Och framför allt: att vara författare är alltid att vara annorlunda. (Utom de dåliga författarna då…)
Istället för att sortera litteraturen efter stereotyper bör vi därför ta lärdom av författarnas eminenta handlag med att göra upp med de stereotyper som formar våra liv.
Grym koncentration
Så lyder min sammanfattning av seminariet. Andra kan ha uppfattat andra saker. För Asperösalen vibrerade av grym koncentration denna lördagseftermiddag.
Det är tredje året som Lena Ulrika Rudeke agerar kreativ och offensiv moderator i ett panelsamtal med speciellt inbjudna gäster på temat arbetarlitteratur.
Till formen hör att samtalet ibland avbryts när nån av deltagarna går upp i talarstolen och håller ett tolvminuters inlägg om sina hjärtefrågor.
Med ett sånt tempo finns ingen tid att stajla eller posera utan alla pratar direkt ur sina erfarenheter och kan till och med tillåta sig tvekan och osäkerhet.
Årets deltagare var tre författare: Susanna Alakoski, Andrzej Tichy och Azar Mahlouijan; en filosof, Aleksander Motturi; samt litteraturforskaren och vänsterdebattören Magnus Nilsson.
| En av de många poängerna i Nilssons bok är att våra föreställningar om mångkultur har en rasistisk grundval och en ideologisk funktion, nämligen att skymma den pågående exploateringen i samhället. | |
Skaffa en korrekturläsare
På ett sätt var Nilsson huvudperson, eftersom hans bok Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa nyss utkommit på Gidlunds förlag (som borde skaffa sig en korrekturläsare).
Boken tar upp samma tematik, att ”fenomenet klass trängts undan av fenomenet etnicitet”. Och detta på flera nivåer. Inte minst blir man mycket klokare på den pågående debatten mellan Arena och Tvärdrag genom att läsa Nilsson.
Som litteraturvetenskaplig handbok är Den föreställda mångkulturen en mästerlig läsning av fyra viktiga, nyutkomna romaner: Khemiris Ett öga rött, Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Anderssons Var det bra så? och Linderborgs Mig äger ingen.
Hyllning till litteraturens förmåga
Poängen som tas hem långt över mållinjen är att det finns en tydlig klasserfarenhet i alla fyra böckerna, och att den hamnat i skymundan när en etnisk läsning trätt i förgrunden.
Men Nilssons diskussioner är samtidigt en hyllning till litteraturens förmåga att ge komplexa svar på dumma frågeställningar.
De fyra böckerna både gestaltar intrikata motsägelser i de skildrade personernas liv och bekämpar på förhand det kategoriseringstänkande som framför allt placerat in Khemiri och Bakhtiari i ett invandrarfack.
Avancerad samhällsfilosofi
Men boken har tillika en annan dimension. Långa partier är en avancerad samhällsfilosofisk utredning av samspelet mellan klass och identitet.
De frågor som diskuterades spontant på seminariet återkommer här som inlägg i en pågående internationell vänsterdebatt, där Nancy Fraser är den som Nilsson står närmast vad beträffar att hålla isär perspektiven men ändå se hur de samverkar. Toril Mois åtskillnad mellan ”genomträngande” och ”icke genomträngande” identiteter spelar också en stor roll. Liksom gamle Marx själv.
Bilden av världen
Det gäller att inte blanda ihop kampen för erkännande med kampen mot exploatering.
Eller låta det förstnämnda ersätta det sistnämnda. Som det klokt heter i sammanfattningen: ”Den föreställda mångkulturen är ett uttryck för den samtida kapitalismens självförståelse. Alltså är den ideologisk.”
Eller som Andrzej Tichy formulerade en liknande insikt i det inlägg som blev seminariets höjdpunkt, en dikt byggd på Peter Weiss Motståndets estetik:
”De som förmedlade bilden av världen till oss stod alltid på deras sida som bestämde världens regler.”