ESSÄ. I fjol var det hundra år sedan storstrejken. Det är avlägset i tid och lite främmande och annorlunda att se bilderna av väldiga manifestationer med arbetare som demonstrerar.

Jag läste Maria Sandels Virveln för att komma dem som då befolkade industrierna närmare. Mig veterligen finns ingen annan skönlitterär skildring av storstrejken.

Det är både en kollektivroman och en kvinnoskildring. På bilderna vi sett, tavlor och fotografier, är det ju mest män som går med knutna nävar kring standaren; kvinnorna har inte fått plats, eller inte givits någon större betydelse.

Jo, som uppoffrande hustrur, skurande och tvättande borgarklassens egendom, men inte som aktörer i klasskampen.

Chokladfabriken
I Virveln möter vi kvinnorna i en chokladfabrik. De sitter och står med långa blå förkläden i de olika arbetssalarna: doppning, pudring, packning.
De pratar och drömmer i ”avklädningsrummet” där de hänger av sina skyddskläder innan de går hem.

När de passerar porten visiteras var och en av portvakterskan, hon klämmer dem över hela kroppen för att känna om de olovandes smugglat med en kola eller pralin.

En av huvudpersonerna, fjortonåriga Magda Mejsel, får arbete i doppningen. Genom henne introduceras vi i hur chokladen ska hanteras.

Förnedring och skam
Sandell beskriver stämningen Magda hamnar i, med intriger och kotterier bland arbeterskorna:

”Luften där var i moraliskt hänseende förpestad. /…/ Men just sådan ville fabriksledningen ha den inom arbetarekåren.”

Scenen när Magda blir fast i porten med strumporna fulla av praliner, kontrollhäxan håller upp hennes kjolar i triumf över sitt fynd och låter alla se flickans vackra, mjälla, vita lår, den etsas på näthinnan ännu efter hundra år.

Förnedringen och skammen är förfärlig. Magdas fall blir ännu tyngre, ogift blir hon gravid och slutar som prostituerad.

Tydliga pekpinnar
Det går inte att undgå den moraliska pekpinnen: den enda rätta vägen är genom solidaritet och ärlighet.

För parallellt med Magda Mejsel får vi följa Sylvi Malmådra som knackar skjortkragar till långt in på nätterna för att tjäna pengar till sina syskons studier, och som skjuter på bröllopet med Erik, den duktige verkstadsarbetaren och fackföreningsledaren. Slutscenen i boken är deras giftermål, efter sju(!) års förlovning.

Sylvis arbetskamrater har samlat in en hel bägare med silverpengar och Eriks fackförening har rustat upp och möblerat kyffet de ska flytta in i. Han blev svartlistad efter strejken och erbjöds pengar från arbetarföreningen för att kunna emigrera till Amerika, men avstår och gifter sig i stället i fattigdom med sin trogna Sylvi.

Förbisedd
Lite väl präktig känns Maria Sandell för en modern läsare.

Allra mest tyngs boken av skildringen av hur strejkbrytaren Gottfrid Lur rörs till tårar och ber allra ödmjukast om förlåtelse när de storsinta och förrådda arbetskamraterna samlat pengar till hans barn efter strejken. Där övergår klasskampen närmast i moralisk väckelse.

Virveln är inte den bästa bok jag läst. Men den har sitt absoluta berättigande genom att vara en direkt berättelse från 1909 års Stockholm.

Trots all moral och alla övertoner känner läsaren hur hårt trängda människorna var. Jag förstår inte varför Ivar Lo-Johansson tigit om Virveln, han efterlyste ju kollektivromanen.

Likaväl som Martin Koch borde Maria Sandel ha fått vara med och öppna grinden för arbetarlitteraturen.

Likadant idag
Mycket idag är annorlunda, men skrämmande mycket mer är precis likadant.

På Vin&Sprit gick arbetarna förbi genomlysningsapparater varje dag när de gick hem.

På Konsum Chark vid Medborgarplatsen hade fabriksledningen med ojämna mellanrum raider för att visitera och stoppa tjyvar.

Alltmedan basarna själva, både där, på SSAB och andra ställen jag varit på, kört in bilarna på lördagsövertid och fyllt bagageutrymmena.

FOTNOT: Virveln finns bara på bibliotek eller antikvariat. Men Murbruk förlag gav förra året ut Maria Sandels Droppar i folkhavet på nytt.

Maria Hamberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn