Lars Lindblom om rättvisa på jobbet

I arbetsdomstolen där rättvisa inom arbetslivet skipas. Lars Lindbloms studier de senaste åren har också handlat om rättvisa på jobbet, men på ett mer filosofiskt plan.

– Även om vi pratar och tänker på arbete hela tiden är det väldigt svårt att hitta en kärnpunkt: Hur ska jobbet vara? Den basala frågan är förbisedd i både forskning och politik, säger Lars Lindblom som i slutet av förra året disputerade i filosofi om rättvisa på jobbet.

Som första akademiker i familjen har han rört sig fram och tillbaka i universitetsvärlden. Ibland trevande. Så småningom målmedvetet.

Till en början var det politik som lockade. Men efter att ha studerat demokratifrågor pockade den stora frågan på: Varför?

Det ledde till filosofin.

– Det som var så svårt att förstå blev förklarat. Jag kände att jag måste göra det här.

Abstrakt
Han lämnade universitetet för att arbeta med företagsetik. Men Varför kom tillbaka.

– Inom företagsetiken kan man säga bra saker om till exempel drogtester kontra integritet. Men det är inte alltid klart varför de är bra. Jag ville undersöka grunderna. Och det drog iväg.

Han fick en av nio doktorandtjänster på Tekniska högskolan, som fått pengar för filosofiska forskningsprojekt som kunde ”göra nytta för andra”. Där andra forskade om till exempel etik i strålskydd rörde sig Lars Lindblom åt det mer abstrakta hållet. Sju år kom att gå innan den 150 sidor långa avhandlingen var klar.

– Det blev en väldigt teoretisk avhandling om något väldigt praktiskt.

Utöver filosofi utgår han från ekonomisk teori.

– Min forskning bottnar sig i 1990-talskrisen. Där lösningen var att det skulle finnas en enda väg som ekonomer skulle ta reda på. Den uppfattningen finns ju kvar än. Det blir skrutt med incitamenten om folk får betalt när de är hemma och är sjuka. Argumenten är ofta övertygande, men också moraliska. Det är alltså viktigare att vi ökar tillväxten än att se till att sjuka har det så bra som möjligt.

Risk for dåliga kontrakt
Och just den nyliberala idén om tillväxt används, enligt Lars Lindblom, som argument för chefers existens. Någon ska styra när saker händer som ingen part kunnat förutse.

– Men det är väldigt besynnerligt att samtycka till något som vi inte kan känna till.

För att närma sig rättvisa på jobbet måste lika möjligheter råda redan före anställningskontraktet, anser han: Var man kommer ifrån, vad man tar med sig och vilka möjligheter man har att förhandla ska inte påverka.

– Men om villkoren varierar väldigt mycket beroende på kön, social klass eller gud vet vad, hårfärg, är risken för dåliga kontrakt uppenbar.

Transparens
Nästa steg på Lars Lindbloms stege mot rättvisa är att arbetsplatsen måste vara transparent. Det ska finnas utrymme för att uttrycka missnöje. Det ska finnas ett opartiskt samråd för att lösa missnöje. Och samrådet ska handla om själva frågan – aldrig om maktordningen på arbetsplatsen.

– Egentligen återuppfinner jag någon slags gammal vänsteruppfattning om arbetsplatsen, att man ska få i lön det man producerat – och det som är gemensamt producerat delar vi lika på.

Själv tror Lars Lindblom att det är sådant som potentiella vänsterväljare vill höra.

– Att det går dåligt för till exempel S i Stockholm är inte för att partiet saknar förslag som gynnar medelklassen, utan för att det inte kan förklara varför en jämnare fördelning är viktig. Det som hört till deras största framgångar! Och vänstern generellt är bra på att göra allt krångligt. Typ ”ni måste läsa jättesvåra böcker men efter några år ser ni ljuset och därför ska ni rösta för att höja marginalskatten med 0,2 procent”. Så svårt behöver det inte vara.

Osynliga fackföreningar
Fackförbund har han inte sett skymten av i sin forskning.

– Det är väldigt uppseendeväckande men fackföreningar existerar inte i internationell litteratur om ekonomisk rättvisa.

Det har fått honom nyfiken på ett nytt forskningsprojekt. Varför maler igen. Frågeställning denna gång: Varför ska fackföreningar finnas?

– Jag läste om några stolliga amerikaner som på ett intressant sätt räknat ut att det kostar fem procent av USA:s bruttonationalprodukt varje år att ha fackförbund. Det är antagligen fel.

– Men när ett sådant argument kommer är det inte säkert att Sverige kommer att vara särskilt motståndskraftigt eftersom all politisk diskussion sker utifrån tillväxt. Och då är det ett starkt skäl att inte ha fackförbund. Särskilt om det inte finns någon som försvarar dem.

FAKTA / Lars Lindblom
Ålder: 38 tror jag (har inte riktigt tid att tänka på det, är småbarnsförälder).
Nära kära: Fru Lotta, tre barn som är 8, 6 och 2 år.
Bor: Parhus i Saltsjö-Boo, öster om Stockholm.
Titel: Forskare (som letar jobb).
Fritid: Nej, inte så mycket.
Läser just nu: Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. ”Väldigt spännande!”
Motto: Love all Motherfuckers.
Favoritfilosof: Massor, men John Rawls.