Att måla över tills nånting framträder
SAMTID. Målaren Evert Lundquist (1904-1994) var en av dem som lärde mig skriva.
Inte personligen. Och absolut inte som litterärt föredöme – självbiografin Ur ett målarliv är bland det värsta jag läst i genren, oerhört självgod.
Men genom att jag i ungdomen hamnade på en vandringsutställning som visade fantastiska oljemålningar och pedagogiskt förklarade hans arbetssätt.
Att måla över. Och måla över och måla över tills nånting framträder. En unik gestalt, ofta svår att urskilja från bakgrunden. Och vid det laget är duken tjock som en gräsmattesvål av alla färglager.
Så skriver jag helst. Den gestalt som framträder ur texten är nånting helt annat än ursprungsidén. Ja, ofta följer jag Gunnar Ekelöfs råd att ta bort det stycke där det står vad man ville ha sagt. Det skymmer nämligen detta som framkommit.
Bort med de pråliga ramarna
Nu har den begåvade konstvetaren Fredrik Liew gjort en sparsmakad utställning på Moderna Museet i Stockholm, som presenterar just den Lundquist som betyder så mycket för mig.
Ett tag var han riktigt stor. Sen efter döden har det varit en tid av bortglömdhet, medan konstvärlden i mångt och mycket sökt sig bort från virtuos gestaltning av det inre livet som ideal.
Fredrik Liew gör en symbolisk gest som i sig skulle kunna kvalificeras som ett konstverk. Lundquist var nämligen svag för att ge sina målningar överdådiga, för att inte säga pompösa ramar, ofta med ornament och guld.
I den här hängningen är ramarna resolut borttagna och ersatta med enkla träribbor. Så att målningarna får verka av egen kraft, dessutom ges besökaren bättre koll på de underliggande lagren ute i kanterna.
En värld utan kärlek
Vad möter man då på målningarna? Man möter en massa färg och ett djupt problematiskt förhållningssätt till verkligheten. De ting och gestalter som nätt och jämt framträder mot bakgrunden är onåbara, som psykotiska.
Ingen har nånsin hållit i yxan som drivits ner djupt i huggkubben. Modellerna vänder sig bort som förstenade. Lerkrusen vantrivs med sin tillvaro som formade och skulle helst vilja återvända till att bara bli materia igen.
En förfärlig värld, utan kärlek. Men just därför sann i sitt uttryck.
Färgerna
Livet får man istället söka i de färger som omger föremålen. Där finns en helt annan, subtil själslighet.
Man kan säga att han hatar sina motiv med ett kallt avståndstagande, men älskar färgerna.
Skål för Evert, i den sorgliga koppen i målningen ”Kopp”, ett av hans sista verk. Och skål för den outgrundliga men inte alls oangenäma livssvärtan därbakom.
Utställningen pågår till och med den 11 april på Moderna Museet, Skeppsholmen, Stockholm.
Till utställningen finns även en fin katalog med texter som placerar in Lundquist i nittonhundratalets konsthistoria. Men detta är trots allt tavlor som upplevs bäst live.