Det var en sorts seger

INTERVJU. Vi kliver av tåget från New York i det lilla Cold Spring. Vi ska träffa Pete Seeger för en intervju, och där står han. En lång, mager man som ser så skör ut, 90 år, men med ekorrpigga ögon. Pete Seeger är om någon en symbol för det andra USA; det radikala, det protesterande, det sjungande, det med ett modernt uttryck systemkritiska Amerika.

Det var mars 1940. John Hammond, talangscout på Columbia Records, brukade anordna nattliga ”benefits” i Carnegie Hall med artister som hade vänstersympatier. Vid en midnattskonsert till förmån för tidningen New Masses uppträdde Burl Ives, Golden Gate Quartet, Josh White, Leadbelly och den då 21-årige Pete Seeger.

Men detta var framför allt Woody Guthries kväll, nykomlingen från Oklahoma som sjöng ”This Land Is You Land”, nyskriven medan han liftat från Kalifornien till New York. Den sången kom att följa Pete Seeger under resten av hans liv.

– ”Det kommer en fantastisk låtskrivare till New York”, sa John, berättar Seeger. Det var så vi träffades. Woodys sånger stod i en klass för sig. Han lärde mig också hur man liftar, tjuvåker med tåg och hur man överlever på att spela på barer. ”Pete, du får inte verka angelägen, men sitt där med banjon på ryggen och efter ett tag så ber gästerna om att få betala om du sjunger en sång.”

– ”This Land Is Your Land” slog igenom, fortsätter Seeger, därför att den hamnade i en sångbok för skolbarn. Den blev USA:s mest sjungna sång någonsin.

Pionjär med egen banjo

Pete Seeger har på många sätt varit en pionjär. Han satte folkmusiken på kartan, han var USA:s förste miljöaktivist, fredsaktivist och upphovsman till 267 sånger enligt honom själv. Hundratals skivor, ett dussintal böcker och ett helt liv i kamp för sina ideal.

– Jag byggde min egen banjo, för de banjos som fanns passade inte min röst. Det blev antingen för högt eller för lågt. En banjo med längre hals passade Pete och hans röst.

– Under sommaren 1940 liftade jag runt i landet, berättar Pete. Delvis tillsammans med Woody men också på egen hand. Framför allt uppe i Appalacherna där banjon var ett folkinstrument. Efter den sommaren sjöng jag och spelade mycket bättre.

Doktor King

Medborgarrättsrörelsen engagerade Seeger tidigt. Han träffade Martin Luther King, eller doktor King som han med stor respekt säger.

– Doktor King lärde oss att vinna de ”oviktiga” frågorna, som bussbojkotten i Montgomery, Alabama. Att vinna de ”oviktiga” frågorna gjorde det möjligt att lyfta de viktiga frågorna; jobb, rösträtten och skolsegregationen. Doktor King lärde oss detta.

Pete Seegers kanske mest kända bidrag till medborgarrättsrörelsen var när han populariserade den okända gospeln ”We Will Overcome” som han skrev delvis nya ord till. Än idag går alla royalties från ”We Shall Overcome” till en fond som är kopplad till medborgarrättsrörelsen.

På frågan om hur han vill beskriva Martin Luther King svarar han efter några sekunders betänketid:

– En absolut historieskapande intellektuell. I en enda mening kunde doktor King punktera rasisternas argument.

Se på regalskeppet Vasa

Hur ser då Seeger på framtiden; vad vill han ge för råd till de som tvivlar idag?

– Jag skulle kunna säga som Kurt Vonnegut att mänskligheten har lika stor chans som en snöboll i helvetet. Men jag har ett mantra.

Seeger ändrar ställning i sin stol och lutar sig framåt.

– Jordbruksrevolutionen tog tusentals år, den industriella revolutionen hundra år, och informationsrevolutionen har bara pågått några decennier. Tänk om vi använder de hjärnor som Gud har gett oss, vilka mirakel kan vi då inte skapa.

– Se på regalskeppet Vasa, säger Seeger något överraskande. Man lärde sig av misstagen och byggde aldrig mer så osäkra skepp. Lär av Vasa, upprepar han med eftertryck.

Tre ögonblick att minnas

Pete Seeger är en vänlig men framför allt anspråkslös man.

– Jag har aldrig sökt berömmelse. Den är bara till elände, muttrar Pete Seeger och pekar på alla högar med brev, paket, böcker och skivor som han får med posten dagligen.

– Hela huset är fullt av berömmelsens frukter, vi får knappt plats att sova.

När Seeger får frågan om sina starkaste minnen från tusentals uppträdanden så väljer han tre:

– Jag sjunger med barnen varje vecka här i Beacon. Det ger så mycket. När jag sjöng på ett McGills High School i Montreal i en liten lokal inte större än mitt vardagsrum. Över 100 studenter sjöng av hela sitt hjärta och jag stod på en stol mitt i rummet.

Men han nämner också Calcutta, där 20 000 sjöng med i gospeln ”Jacob’s Ladder”.

Dylan och Byrds

Hur var det då det här med Bob Dylan?

– Jag hade inget emot att Bob började spela elektriskt men ljudet var fruktansvärt dåligt. Det gick inte att höra texterna, som i ”Maggie´s Farm”, en av Bobs viktigaste låtar. Vi ses så där vart tionde år, säger Seeger.

– Jag tyckte om The Byrds version av ”Turn, Turn, Turn”. Det var en ny konstform jämfört med när jag sjöng den, säger han glatt.

Tre ”älsklingsbarn”

Vilka är då Pete Seegers favoritsånger bland de hundratals han skrivit?

– Du kan inte be att en far ska välja sina älsklingsbarn, skrattar Pete och den gamle mannens ansikte lyser upp. ”Turn, Turn, Turn” är en av dem som jag sjunger ofta. ”If I Had a Hammer” är en annan, men ofta sjunger jag en nyskriven sång om två oskyldiga män som har dömts till döden: ”Waiting on the Death Row”.

Han börjar med sin gammelmansröst sjunga sången, som är minst lika slagkraftig och rörande som så många andra av Pete Seegers från de senaste 70 åren.

Besökare på kö

När vi åker med Pete nerför den 250-åriga indianstigen inser vi att vi har upplevt något unikt. Vi har haft glädjen att resa genom det arbetande Amerikas främste bards värld under några timmar och fått ta del av hans historia.

Om en stund skall Gerry Adams från Sinn Féin komma denna vackra glasklara eftermiddag norr om New York, så Pete Seeger är på intet sätt bortglömd.
November 2008 installerades president Barack Obama i sitt ämbete. På scenen fanns Bruce Springsteen och många andra, men i centrum för uppmärksamheten stod Pete Seeger.

– När jag var med på president Obamas installation var mitt villkor, berättar Seeger, att alla verserna skulle sjungas. De viktigaste, de fanns inte med i sångboken och i den version som Woody själv sjöng in i slutet på 1950-talet för Moe Aschs Folkways. Det var Arlo Guthrie som i början på 1960-talet upptecknade de ”förlorade” verserna.

– Det var en sorts seger, säger Seeger på frågan hur det kändes att leda allsången vid Lincolnmonumentet  när alla sjöng med i orden ”There was a big high wall there that tried to stop me; sign was painted, it said private property”.

Pete Seeger, som var svartlistad under årtionden, stod nu 60 år senare framför Abraham Lincolns staty i flanellskjorta, jeans och sin kulörta mössa och ledde allsången när USA:s förste svarte president installerades och sjöng det icke-officiella Amerikas mest älskade sång.

Amerika har förändrats sedan de nattliga konserterna på Carnegie Hall och Pete Seeger har varit en viktig del i den förändringen.

Ingemar E. L. Göransson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn