Nils-Erik Wikberg har många gånger återvänt till ett äldre par i Göteborg i sina tankar. De möttes för 40 år sedan – när han samlade in pengar till de strejkande gruvarbetarna i Malmfältet.

– Solidariteten fanns i hela landet. Det är svårt att tänka sig något sådant i dag i vårt egoistiska samhälle.

Utanför Konsum på Hisingen stod han med sin insamlingsbössa då en man och en kvinna tvärstannade.

Kvinnan sa att gruvarbetarna inte fick ge sig och att de måste köra ner förtryckarna i botten. Hon gav honom en femma – och när hon kom ut från affären la hon ner en femma till.

Det som skulle bli en av de mest betydelsefulla strejkerna någonsin i Sverige började tvekande och försiktigt. Irritationen hade vuxit under flera år. LKAB hade infört ackordssystemet UMS från USA. Cheferna fick arbeta efter nya ledarskapsteser samtidigt som arbetsmiljön var dålig.

Tidsstudiemän
Tidsstudiemän tog tid på alla arbetsmoment och jämförde mot en standard: Det skulle ta 10,8 sekunder att gå sju meter och 16 sekunder att ta på sig skyddsutrustning.

Cheferna skulle utveckla sitt ledarskap så att icke-chef bara behövde följa given order. Icke-chef var gruvarbetarna.

– Ventilation saknades helt. Gruvan var fylld av dieselrök och spränggaser. Det var rena Londondimman, minns Nils-Erik Wikberg.

Det hände att gruvarbetare svimmade i gruvgångarna, och det berättas att de fördes ovan jord, fick magnecyl och mjölk samt uppmanades att gå till arbetet nästa dag.

Lönesänkning
Nils-Erik Wikberg berättar att folk i gruvan var irriterade och ilskna. Det pratades om strejk, men ingen vågade.

Samtidigt hade gruvarbetarna inte så mycket kontakt med varandra. De var utspridda över stora områden under jord.

Den 9 december 1969 satte sig gruvarbetarna i Svappavaara. Några veckor tidigare hade de fått ett lokalt avtal, som innebar lönesänkning för en del.

Dagen efter åkte Nils-Erik Wikberg längst ner i gruvan tillsammans med en arbetskamrat. Men de gick aldrig ur bilen. I en halvtimme diskuterade och funderade de. Sen började de åka upp igen. Utanför en reparationsverkstad satt några gruvarbetare. De stannade och frågade om de också borde sätta sig och fick till svar att ”jo, det borde de nog”. Det var så skönt på bänken. Sen gick det fort.

Inom kort strejkade nästan 5.000 gruvarbetare i Malmfältet.

Skrik och skäll
Nils-Erik Wikberg berättar att cheferna skrek och skällde och hotade med Arbetsdomstolen och böter. Gruvtolvans styrelse kom och sa samma sak.

– Ju mer de bråkade desto tjurigare blev vi.

Det var en vild strejk. Efter några dagar hyrde en av de strejkande sporthallen i Kiruna. Där valdes en strejkkommitté och de strejkande gruvarbetarna organiserades.

Strejken varade i 57 dagar. Nils-Erik Wikberg är missnöjd med avtalet efter strejken. Han tycker det var fullt av felaktigheter som det tog tio år att rätta till. Enligt honom var det var en maktkamp mellan delar av strejkkommittén, LO och Gruvarbetarförbundet.

Samtidigt berättar han att det första han fick göra efter strejken var att borra hål för ventilationsutrustning i gruvgångarna. Det arbetade han med i två månader.

Rätt läge
Roger Sundgren tyckte det var rätt läge att avsluta strejken. Han säger att vänstermänniskorna i strejkkommittén ställde allt mer orealistiska krav när de strejkande egentligen fått igenom en stor del av sina krav. UMS-ackordet försvann och ventilation monterades i gruvorna.

– Cheferna hade otrolig respekt för oss när strejken var över. De var nästan kompisar. Kommunikationen var mycket mer lättsam och så har det fortsatt, säger Roger Sundgren.

Båda pratar dock om att strejken gav en enorm känsla av styrka och att de gjorde något bra. Stödinsamlingarna runt om i landet inbringade så pass mycket att gruvarbetarna åtminstone klarade sitt uppehälle under strejken.

Ett lyft för Europa
Gruvstrejken fick mycket långtgående konsekvenser. En direkt följd blev den arbetsrättsliga lagstiftningen på 1970-talet med mbl, las och förtroendemannalagen.

– Vi lyfte hela Europa. Vi startade en lavin av strejker. Vi förändrade samhället, säger Roger Sundgren.

Nils-Erik Wikberg säger att det handlade om människovärde.

– Resultatet blev demokrati. Vi införde folkstyre. Arbetare hade nog det lika illa i hela landet. Vi blev gnistan som gav mod att bekämpa överheten, säger Nils-Erik Wikberg.

Redan under gruvstrejkens andra månad svepte en våg av vilda strejker över Sverige.

Ledarskap saknas
Stig Starlind i Gruvtolvans styrelse var elva år. Han minns att de vuxna i byn utanför Pajala följde strejken mycket noga. Han förstod väl att den var viktig, men själv tyckte han att det verkade ganska tråkigt.

Drygt sex år senare började han på LKAB och hörde om strejken och han tror nog att cheferna var mycket värre före strejken. Nu tycker han att problemet är det motsatta.

Många gånger saknar han ledarskap hos cheferna på LKAB. Ofta har de svårt att vara bestämda och ge direktiv.

Strejken var även riktad mot facket, och då handlade det om Gruvarbetarförbundet och LO. Den andan finns kvar i gruvorna.

Nils-Erik Wikberg säger att LO varit med och skapat försämringarna på arbetsmarknaden. Roger Sundgren är skeptisk mot IF Metalls ledning. Stig Starlind pekar förbundets avtalsråd, som han tycker bara är en formalitet i dag. IF Metalls ledning berättar ju före avtalsrådets möte vad facket ska kräva.

Gnistan
Nu är det 40 år sedan gruvarbetarna strejkade i Malmfälten. Frågan är om det är dags för en ny gruvstrejk.

Både Stig Starlind och Roger Sundgren tror att det blir strejk om regeringen försöker privatisera LKAB. Och Stig Starlind kan tänka sig att det blir oroligt i de lokala förhandlingarna om arbetsgivarna får igenom sitt nollbud i den kommande avtalsrörelsen.

Men Nils-Erik Wikberg tror inte att det är gruvarbetarna som kommer att leda kampen. De unga är alldeles för högt belånade. De har ju inte ens råd att vara hemma från jobbet en enda dag.

– Jag tror att den tändande gnistan kan komma från arbetslösa, pensionärer och sjuka. De reser sig och slåss för sitt människovärde.