På en arbetsplats är strukturen den viktigaste grunden för att människor ska må bra, enligt Marie Söderström. Men det handlar också om individer och avvägningar: ”Man kan inte dra lika långt i alla trådar”, säger hon.
 

Det luktar hyacint i Marie Söderströms privata psykologmottagning i Gamla stan i Stockholm. Snart kommer julen. Men lediga dagar – om man nu får sådana – innebär inte automatiskt vila och återhämtning.

Marie Söderström slutspurtar också på sin avhandling om sömn och återhämtning.

Forskningen, liksom mötet med patienter, har lett henne till insikten om att vila har blivit en bristvara i vårt allt mer gränslösa samhälle. Även utan flexibla arbetstider och eget ansvar, påverkas man av att det går att göra bankärenden från datorn klockan elva på kvällen eller att vara ständigt nåbar via mobilen.

I boken Vila – om den sköna konsten att varva ner skriver Marie Söderström att det inte räcker med semester. Vi måste vila flera gånger om dagen, liksom få in längre dygns- och veckovilor.

Men det handlar mer om att varva aktiviteter än att vara helt passiv. Och att arbetet inte är hela livet.

Funderingar
Här förmedlar LO-Tidningen funderingar från fackligt aktiva som Marie Söderström får kommentera:

”Man är så pass engagerad, först när man rasar igenom märker man att det varit för mycket.”

– Med eget driv och eget ansvar är det svårare att veta var gränserna går. När ska man vara nöjd? Vi är mer krävande mot oss själva än mot andra. Engagemang kan göra att man gillar sitt jobb och sina frågor och inte vill släppa det. Men det gäller att inte sträcka sig för långt.

– Kanske vill man vara en sådan som löser problemen. Då finns det en risk att ambitioner och målsättningar blir för höga. Men det är svårt och det är klart att man vill förändra om det är det som är själva jobbet. Acceptans kanske inte går ihop med detta.

– Men på lång sikt, för att hålla längre, är det viktigt med acceptans: Man kan inte göra allt. Kanske kan man delegera fler fackliga uppgifter. Allt behöver inte landa på en person.

– Säg till dig själv: Jag är nöjd. Jag är tillräckligt bra. Jag har gjort ett tillräckligt bra jobb.

”Andra saker är roliga. Någon som fått hjälp med retroaktiv ersättning kommer med tårta.”

– Lockelsen, det positiva, gör att man fortsätter. Men positiv feedback är inte alltid bra. Har man fått mycket positiv feedback är det svårt att säga nej.

Och negativ kritik förstorar man ofta upp och fastnar i och glömmer allt som är positivt. Och så sträcker man sig ännu längre för att inte få någon som helst negativ kritik. Försök vara cool med att folk tycker saker om ditt jobb.

– Den som är ung och inte har jobbat så länge vet kanske inte var gränsen går. Satsar kanske järnet. Med ett förtroendeuppdrag kanske man satsar där också.

– Feedback är jätteviktigt i lärprocessen. Men sedan är det viktigt att förstå hur ens egen balans fungerar. Att inte ta åt sig så mycket som i början, att inte gå i gång så mycket på kritiken. Att vara trygg med sina egna val.

”Jag känner mig ofta otillräcklig.”

– Man kan inte göra ett extraperfekt jobb. Inte ett perfekt jobb. Man kan göra ett okej jobb. Det går kanske att göra en extrasatsning ibland och lägga in mer energi. Men det går inte hela tiden. Då kan det sluta med en massa jobb från alla håll.

– Vissa saker är svåra att rå på och då ska du kanske inte kämpa järnet eller bli jätteirriterad om du inte lyckas med just det. Försök att se att du har gjort det som var möjligt just nu. Och kom ihåg att du inte har hela ansvaret.  För dem som behöver behandling hos mig har jobbet ofta tagit över livet.

”Det är svårt att jobba både som anställd och som facklig. Man hinner inte med det fackliga och kolleger tycker att man aldrig är på jobbet.”

– Var lite snällare och lite tuffare. Snällare mot dig själv och tuffare mot andra. Du kan aldrig känna att du gör tillräckligt på båda ställena. Det är okej att allt inte blir komplett. Men var samtidigt lyhörd för dina egna känslor, om det ena tar för mycket tid. Om du inte lyckas med ditt mål kanske det är värt att fundera på en förändring. Men det är steg två. Det första är att stå för att du jobbar deltid på två ställen och stå för att du inte hinner allt.

– Och fokusera på just det här ärendet. Ibland far tankarna iväg och man tänker på andra delar av jobbet. Det är bättre att ta en sak i taget och öva på att vara i nuet.

”Många utförsäkrade ringer och tror att det är en facklig fråga. Jag håller med – men kan inte göra något.”

– Den som är schyst och lyssnar och bekräftar har verkligen gjort något. Det gäller att vara stolt och nöjd både med jobbet och med att man kan göra en gränsdragning. Det är faktiskt en bra kompetens som är värdefull både för företaget och för fackklubben.

– Men samtalen blir säkert svåra. De som ringer har mycket att berätta och det kan ta ett tag. Frågan är om den som svarar alltid ska stanna kvar i samtalet. Om det händer för ofta och tar för mycket energi får man fundera på att avsluta snabbare.

”En förtroendedag är väldigt tröttande. Man är mer trött efter en dag på facket än som personlig assistent.”

– Många går in med stort engagemang, har många idéer om vad som ska göras. Då är det naturligt att bli trött. Sådana här dagar är kanske extra tröttande. Blir det för intensivt kanske uppgifterna kan varieras mer? Ta ett hett case först och ett rutinärende sedan. Och planera inte in så mycket efteråt.

– Vi borde återupprätta tröttheten. Ha den med i beräkningarna. Det är inte fel och inte genant att bli trött, utan rätt. Vi blir det varje dag och får vara det i kortare stunder. Det är en hjälp att småvila för att inte bli jättetrött.

– Vilan ska inte ses som ett resursslöseri utan som att man värnar om produktionen. Det är inte jätteflummigt. Det finns hårddata som säger att den som har hållit på med en sak en längre tid börjar prestera sämre.

– När man släpper en arbetsuppgift och vilar sig får man nya tankar. Ofta är det då man plockar upp en lösning.

”Man tar med sig jobbet hem.”

– Försök avrunda sista stunden på jobbet. Ha inget bokat. Stäm av: Vad har jag gjort i dag? Definiera oavslutade trådar. Gör en notisanteckning. Och en grovplanering för när trådarna ska tas upp härnäst. Då kanske det känns lite lugnare. En kort avstämning hemma om man har en partner kan vara okej. Men fortsätt inte prata om jobbet hela kvällen. Var med familjen när du är med familjen.

– Öva på att känna att det är okej att inte ha allt klart när du går hem. Otillräckligheten är inte så himla farlig. Den kommer att finnas där hela yrkeslivet.

– Tempot kommer också att finnas kvar, liksom det gränslösa samhället.Men för att det ska funka så behövs mycket vila.