På en landsväg norr om Stockholm är hastighetsbegränsningen 90. En lettisk bilist tycker att det går för fort. Han hävdar att EG-rätten förbjuder så snabba vägar – hastigheten borde vara 70. Den lokala domstolen avvisar först tanken, men beslutar sig sedan för att fråga EG-domstolen. Till stor förvåning bestämmer EG-domstolen att hastighetsbegränsningen på landsvägen ska vara 70.

Men den lettiske bilisten vill att de bilister som kört i 90, trots att de följt trafikreglerna, ska tvingas böta. Men ska bilister som kört enligt trafikreglerna i svensk rätt verkligen böta?

Frågan är i praktiken identisk med den som återstod för Arbetsdomstolen (AD) att besvara i Lavalmålet. Och svaret blev mycket överraskande. Byggnads och Elektrikerna ska betala skadestånd till Laval – trots att man följt gällande rätt i Sverige. AD:s majoritet menar att facken borde ha förstått att stridsrätten i Sverige skulle begränsas av EG-rätten.

Gränslandet mellan juridik och politik är oklar. Ibland pratas det om juridik som ”frusen politik”. Oavsett synsätt finns viktiga skillnader i hur man argumenterar. Politisk debatt har inga krav på saklighet, tydlighet eller logisk konsekvens. Svagheterna och inkonsekvenserna i ett politiskt argument måste motståndaren avslöja.

Svårbegripligt domslut
När det gäller argumentationen i en domstol är kraven de motsatta. Saklighet, tydlighet och logik måste vara fundamentet i en rättslig prövning. Den som åläggs skadestånd skall med utgångspunkt från domskälen kunna förstå varför han är ansvarig.

Att förstå hur AD:s majoritet argumenterar i Lavaldomen är svårt. De grundläggande kraven på tydlighet och logik i den rättsliga argumentation uppfylls inte. Hur kan man då förstå domen? Personligen menar jag att majoriteten bestämt sig för att facken skulle straffas.

Nästa steg var finna en väg till ett skadeståndsansvar. AD:s majoritet kör i diket tre gånger.

Domstolen överför statens EG-rättsliga skadeståndsansvar på facket. Det är första dikeskörningen. Skadeståndsansvaret enligt EG-rätten är helt olika om du är lagstiftare eller bilist. Staten disponerar över lagstiftningen och kan som medlem i föreningen EU bli ansvarig för klara brott mot de gemensamma reglerna. Detsamma gäller inte fackföreningsrörelsen eller bilister som måste kunna förlita sig på de regler som finns i lagboken. Det finns inga regler i EG-rätten som gör enskilda skadeståndsansvariga för överträdelse av EU-fördraget.

Stötande argumentation
Nästa dikeskörning är en konsekvens av den första. För att medlemsstater skall bli skadeståndsansvariga krävs att de gjort sig skyldiga till en ”klar överträdelse” av EG-rätten. AD menar att stridsåtgärderna i Vaxholm var en klar överträdelse av EG-rätten och att Byggnads ombudsman borde ha förstått detta. Argumentationen blir stötande. Om det nu var fråga om en klar överträdelse, varför kunde AD inte ha sagt det innan man gav grönt ljus till stridsåtgärderna i den preliminära domen hösten 2004?

Ingen visste på förhand att stridsåtgärden var olovlig enligt EG-rätten. AD, riksdag och regering, EG-domstolens generaladvokat liksom 13 medlemsstater som stödde facken, visste inte att stridsrätten skulle underordnas fri rörlighet i EG-domstolen. EG-domstolens beslut i Lavalmålet var ännu ett oskrivet blad. Men AD anser ombudsmännen på Byggettan i Stockholm borde ha förstått hur det skulle sluta.

Tredje dikeskörningen är det retroaktiva skadeståndsansvaret. Att stridsåtgärden var lovlig när den vidtogs saknar betydelse för AD:s majoritet. Lex Britannia var designad för att möjliggöra tillämpning av svenska kollektivavtal på gästande företag för att motverka löne- och villkorskonkurrens. Byggnads gjorde vad de förutsätts göra på svensk arbetsmarknad – säkerställa att kollektivavtal ingås.

Att införa ett skadeståndsansvar i efterhand är allvarligt. Rättssäkerheten och förutsebarheten sätts helt ur spel. Förbudet mot retroaktiv lagstiftning är en grundläggande princip för en rättsstat också förbjudet enligt svensk grundlag. Medlemskapet i EU förändrar inte detta, men viljan att straffa facket tycks ha varit starkare än omsorgen för rättssäkerheten hos ADs majoritet.

Flera alternativ
För Byggnads och Elektrikerna finns nu en rad handlingsalternativ. Man kan väcka talan om domvilla vid Högsta domstolen och begära att AD:s dom åsidosätts. Grunden för detta skulle vara den kontroversiella tolkningen av EG-rätten. AD hade en skyldighet att fråga EG-domstolen om skadeståndsansvaret.

Ett annat alternativ är att väcka talan mot staten för att få tillbaka skadeståndssumman. Grunden för detta skulle vara att staten är ansvarig för att lagstiftningen motsvarar EG-rättens krav.

LO har krävt att regeringens lagstiftningsförslag för att motverka konsekvenserna av EG-domstolens dom i Lavalmålet nu återkallas. Det skadeståndsansvar som införs genom AD:s dom kombinerat med de förslag regeringen lägger fram gör det i praktiken omöjligt att få tillstånd ett skydd mot löne- och villkorsdumping om arbetsgivaren inte frivilligt väljer att träffa ett kollektivavtal. Svårigheterna att upprätthålla kollektivavtalen gentemot gästande företag blir omfattande. 

Bärgning beställd
Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har krävt att beslutet om den borgerliga regeringens förslag till Lex Laval skjuts upp ett år. Den borgerliga propositionen innebär begränsningar av grundläggande fackliga rättigheter. Vinner partierna valet kommer de att tillsätta en ny utredning och arbeta om propositionen. Det innebär att Lex Laval blir en del av valrörelsen.

För fackföreningsrörelsen innebär detta en viktig möjlighet att bidra till en balanserad lösning som är hållbar. En lösning som är förenlig med Sveriges förpliktelser gentemot andra internationella organisationer och anpassad efter det nya rättsläge som uppstått efter antagandet av Lissabonfördraget och rättsutvecklingen inom den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.

Förhoppningsvis kan vänsteralliansens bärgningsbil dra upp den borgerliga regeringens proposition och AD:s skamfläck ur diket.

Claes-Mikael Jonsson
Jurist, LO