Ännu en internationell skolstudie – TIMSS – visar sjunkande svenska resultat. Nu gäller det matematik- och fysikkunskaperna för sistaårseleverna på gymnasiets naturvetenskapliga och tekniska program.

Tendensen är densamma som den förra året presenterade studien frångrundskolans årskurs 8: påtagliga försämringar från föregående undersökning, 2003 – som i sin tur visade försämringar jämfört med studien från 1995. Såväl gymnasieeleverna som grundskoleeleverna presterar nu under genomsnittet för de deltagande länderna.

Skolverket pekar på några faktorer inom själva gymnasieskolan som kan ha bidragit till försämringen. Men huvudförklaringen anses vara att eleverna har sämre förkunskaper från grundskolan.

Flera frågor
Skolverket driver redan flera projekt för att förbättra matematikundervisningen, och den pedagogiska delen av problemet med de sjunkande kunskaperna kan med fördel lämnas just åt pedagogiskt sakkunniga. Möjligen kan man som icke-pedagog undra om inte undervisningstiden i matematik borde öka. Matematik har av generationer skolbarn betraktats som ett svårt ämne, och i svåra ämnen behöver man alltså mer tid, och mer lärarhjälp. Svenska skolor har mindre undervisningstid i matematik än de flesta andra länder som ingår i TIMSS-undersökningen, och det kan bidra till att de länderna når bättre resultat.

Men TIMSS och övriga internationella studier som visar liknande tendenser vad gäller svenska skolresultat, väcker fler frågor än de rent pedagogiska. För det är ett obestridligt faktum att skolarbete och skolresultat påverkas av fler faktorer än pedagogiken. Det kan då vara värt att stanna till inför årtalet för den första TIMSS-studien – 1995. Då presterade svenska gymnasieelever i topp i såväl matematik som fysik. Grundskolans 13-åringar låg på genomsnittlig nivå och hade förbättrat resultaten sedan 1980-talet.

Nu hamnar alltså såväl grundskoleelever som gymnasieelever under genomsnittet, och resultaten har stadigt försämrats sedan 1995.

Björklunds korståg
Vad är det som har hänt sedan dess?

Värt att begrunda är att Jan Björklund började sitt korståg mot ”flumskolan” vid mitten av 1990-talet, dvs. när svenska resultat i internationella mätningar inte tydde på något flum. Men hans kritik ledde till ett växande intresse för utvärdering och uppföljning – och det något förbryllande resultatet är alltså att resultaten sedan dess blivit sämre! Det betyder inte att det är fel att utvärdera, men däremot att ”flum” var en felaktig problemdefinition.

Vidare har vi sedan 1995 haft en snabb expansion av de fristående skolorna. Enligt några studier skulle detta ha gett bättre resultat inom hela skolväsendet – något som alltså motsägs av de internationella jämförelserna.

Dessa studier har i och för sig redan tidigare varit omdiskuterad, eftersom det finns ett antal metodologiska problem förknippade med denna typ av studier. Men den avgörande svagheten är det mått man har att mäta skolans resultat är betygen – och betygen är inget tillförlitligt mätinstrument.

Betygsinflation
Skolverkets generaldirektör konstaterar att betygsutvecklingen faktiskt talar om förbättrade resultat, men att TIMSS ”visar att det faktiskt har varit en betygsinflation under den här 13-årsperioden”. Tilläggas kan att andra studier från Skolverket stöder den tesen.

Det som ansetts var botemedel har alltså inte botat. Var ska man då leta?

Skolverkets egen undersökning av orsakerna till de sjunkande resultaten i olika internationella jämförelseprojekt ger en viktig ledtråd: skillnaderna mellan olika skolor ökar.

Vissa skolor har fått en mycket tyngre undervisningssituation, utan att resurserna att handskas med dem ökat på samma sätt. Kommunerna har olika mycket pengar att satsa på skolan. Rörligheten inom skolväsendet har ökat; elever byter skola oftare än förr, antingen därför att de är missnöjda med sitt tidigare skolval eller därför att den skola de valt läggs ner, och det kan uppstå kunskapsluckor i skarven mellan bytena. Såväl högstadieskolor som gymnasieskolor tar i dag emot elever från fler avlämnande skolor än tidigare, och det försvårar samordningen.

Överetablering
Faktum är nog att vi i dag har ett mer splittrat, ojämnt och instabilt skolsystem än 1995. Att det påverkar skolresultaten är inget att förvåna sig över. Så det kan vara läge att börja intressera sig för oglamorösa men viktiga frågor om pengar och organisation.

En sådan fråga är om finansieringen av skolan ska återföras till staten för att skapa mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar för skolorna. Den segslitna frågan om kompenserande resurser till skolor i socialt problemtyngda områden måste också få en lösning. Det behövs regler som stoppar överetableringar av friskolor, något som i slutändan leder till skolnedläggningar och framtvingade skolbyten för eleverna.

Och det behövs större uppmärksamhet på sådant som ledningsfrågor, på den politiska nivån likaväl som i skolan, på skolans arbetsklimat och på samarbetet mellan lärarna och mellan skolan och föräldrarna.

Bedövande enighet
Det faktorerna lyfts fram som grundläggande viktiga i en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, ”Konsten att nå resultat – erfarenheter från framgångsrika kommuner”.

De kommuner som ingått i undersökningen är mycket olika – glesbygd och storstad, invandrartäta och svensktäta, med hög likaväl som låg andel friskolor och med skilda utbildningsnivåer hos föräldragruppen. Det spelar alltså ingen roll: erfarenheterna av vad som behövs för bra resultat är desamma. Enigheten är bedövande.

Kanske dags att på allvar föra in detta i skoldebatten?