Försäkringskassan tillåter Gunnar Fridlund att hålla liv i sin hobby, att vara speaker på motortävlingar. — Annars hade jag varit helt under isen, säger han.
 

En sjukskriven arbetsnarkoman och en deltidare som vill ha heltid. Rent statistiskt hamnar båda i regeringens utanförskap. I praktiken kan det bli frågan om såväl synliggörande som utpekande. Själva tycker de inte att de tillhör något utanförskap.

 

Gunnar Fridlund ligger raklång hemma på soffan i vardagsrummet i Ockelbo.

Han hade en plan: jobba järnet och fixa en egen hamburgerrestaurang. Det är där hans kapacitet ligger: att vara chef.

Enda utbildningen är den till badmästare och massör. Men han är en allarbetare, säger han själv, har jobbat inom markanläggning, bygg, vård, vaktmästeri, restaurang. Många gånger körde han dubbelt.

Som den sista tiden, för tre år sedan. Han var nära slutmålet, var biträdande restaurangchef, jobbade tolvtimmarspass, anställde folk till en ny restaurang, bar mat, lyfte släpvagn.

Knak.

Sedan dess är han sjukskriven för diskbråck.

– Jag har hamnat lite i kläm, säger han.

Liksom i regeringens statistik över utanförskapet i Sverige.

Upp ska han
Han förstår tanken. Har man inget jobb förlorar man mycket av det sociala livet.

Hur det än kryper i benen eller brinner som eld i ryggen, hur få timmar han än lyckats sova; upp ska han när klockan ringer och hans fru går till jobbet.

– Jag måste ha ordning på mitt liv, säger han.

Försäkringskassan tillåter att han håller liv i sin hobby, att vara speaker på motortävlingar, så länge det inte påverkar hälsan. Läkaren tyckte att det var bra för honom rent psykiskt.

– Ibland är det lite på gränsen till vad jag orkar. Men annars hade jag varit knäckt, helt under isen.

Han tillhör en grupp som är i utanförskap, det håller han med om.

– Men att säga att jag personligen tillhör utanförskapet känns väldigt fel. Jag har en anställning att gå tillbaka till om jag blir bättre.

Tiden rinner iväg
Det han saknar, och kämpar för att få, är medicinsk hjälp. Läkare säger att steloperationen av de två nedersta kotorna måste vänta. Först ska kota nummer tre och fyra bli lite bättre. En remiss för rehabilitering har han fått, men väntetiden är 151 dagar.

Tiden rinner i väg. I januari blir Gunnar Fridlund utförsäkrad. Vad som händer då vet han inte.

– Jag tror att jag får ett brev där det står att jag ska skriva in mig på Arbetsförmedlingen den 4 januari.

– Det som känns skumt är att jag har ett jobb. Jag behöver hjälp med kroppen.

Kanske har Arbetsförmedlingen ett ess i rockärmen, kanske har den en lösning, ett jobb som han själv inte tänkt på. Det vore alla tiders, tycker han. Optimist är han och hoppas gör han. Men tror, nej, det gör han inte.

– Jag måste se framåt, det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Men till och med jag börjar svikta nu.

Dras sjukersättningen in är det helt förkastligt, anser han. Han har betalat skatt och därmed pengar till sjukförsäkringen. Då har också han, liksom andra sjuka, rätt att tillhöra utanförskapet och rätt att få ersättning för det.

Kluven
Inför regeringens politik är han kluven. Senast röstade han blått och han tycker att regeringen har gjort mycket bra. Han tycker att det är bra om läkare inte rutinmässigt sjukskriver till 100 procent. Många sjuka kan nog hitta andra jobb, tror han.

Men frågan är hur lätt det är att få andra jobb.

– Mitt namn är Gunnar Fridlund, jag söker jobb. Jaha, vad är du för filur? Jo, jag har varit sjuk de senaste två och ett halvt åren …

Det vore tjänstefel att anställa i det läget, säger han.

– Jag vet inte vad min kropp tål. Kan jag jobba tio minuter, några timmar? Jag får dela upp dammsugningen hemma i flera pass.

Och nu finns det ju inga jobb; kanske är det i vissa lägen bättre att ge dem som finns till ungdomar än till sjuka över 55, resonerar han.

Kan fälla regeringen
Den förändrade sjukförsäkringen kan bli regeringen Reinfeldts fall, tror han.

– Det är en så stor grej, det är det enda folk pratar om.

Söderut i landet, i Ulvåsen öster om Göteborg, står Catrin Aronsson och stampar lite. Klockan är snart tre och hon gillar att vara i god tid till jobbet.

Det är fredagskväll och hon hade förstås gärna stannat hemma och tittat på Idol med kompisar, säger hon.

Men hon är van.

Snart ska hon ta bilen till Här­ryda postterminal för fredagens kvällsskift. Också hon är en pinne i utanförskapsstatistiken.

Delat pass
När hon började som 19-åring för fyra år sedan tänkte hon inte mycket på att det stod ett procenttal på anställningsbeviset.

– Jag var bara glad att jag fick ett jobb och pengar. Hur mycket pengar det blev spelade inte så stor roll. Jag bodde hemma och klarade mig.

I början hade hon också stort hopp om att snart få en heltid.

– Det såg väldigt ljust ut. Många höjdes upp till heltider.

Själv fick hon prova på heltid under fem månader det första året.

– Jag började halv sju och jobbade till kvart över elva på förmiddagen. Sedan var jag ledig fram till halv fem då jag gick på kvällspasset som slutade halv tio.

Två pass om dagen, fyra dagar i veckan, blev en heltid. Det var tufft, men det blev en bra lön.

Omorganisation
I våras omorganiserades arbetet på postterminalen i Härryda. Antalet heltidstjänster halverades. Sekos klubbordförande Håkan Hallengren har varit rosenrasande sedan dess. Han tycker att ledningen kunde ha varit mer kreativ med schemaläggningen för att behålla fler heltider. Att regeringen vill satsa på deltidsanställda tror han inte på. Om politikerna står för vad de säger borde de ta hand om sina egna anställda i de statliga bolagen.

I omorganisationen tvingades Catrin Aronsson, som hade kommit upp i närmare 80 procent, att gå ned till 67,5 procent av en heltidstjänst.

Förutom att hon inte kan ha ett socialt liv i veckorna, eftersom hon jobbar varje vardagskväll, innebär deltiden nu rejäla inskränkningar i livet. Hon är 23 år och bor kvar hemma hos pappa.

– Jag vill flytta hemifrån, säger hon men har hittills inte hittat en lägenhet som hon har råd med.

 

Skamligt
Statliga bolag borde värna om heltider, tycker också hon. Många av hennes anhöriga anser att det är skamligt att Posten, som borde föregå med gott exempel, gör om heltider till deltider.

– Jag vet inte riktigt hur Posten tänker. Det är klart att de vill spara pengar men vi i personalen kommer hela tiden i kläm, säger Catrin Aronsson.

Stämningen har varit upprörd på arbetsplatsen, men nu börjar det bli bättre. Kamratskapet är gott och hon trivs på sitt jobb. Just nu har hon också tillfälligt fått extratimmar för att genomföra en utbildning.

– Jag är lyftinstruktör och nu utbildar vi alla medarbetare.

Nedvärderande
Regeringens tal om utanförskap tycker Catrin Aronsson låter väldigt nedvärderande. Själv tycker hon inte att hon tillhör något utanförskap. Och hon förstår inte vad hon skulle ha gemensamt med förtidspensionärer eller sjukskrivna.

Men om frågan om deltider lyfts är det bra.

– Regeringen kan börja med de statliga bolagen och pressa på, visa att det inte är acceptabelt att ha en sådan deltidsorganisation som Posten har nu.

När konjunkturen vänder tänker hon söka nytt jobb.

– Det är först nu som jag har börjat förstå att en heltid kommer jag nog aldrig att få på Posten.

När hon söker nya jobb har hon ett enda orubbligt krav:

– Jag kollar alltid att det är ett heltidsjobb, säger hon.