Vi har en  regering vars så gott som enda åtgärd mot arbetslösheten är att tvinga sjuka och arbetslösa att söka jobb som inte finns.
 

 

Så kan man kort sammanfatta en aktuell rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja Det måste finnas arbeten, författad av Bo Jangenäs och Levi Svenningsson.

Slutsatsen är befogad. Alliansregeringen har sedan den tillträtt satsat på att öka utbudet av arbetskraft. Metoderna har varit hårdhänta.

Genom att kraftigt begränsa rätten till a-kassa och sjukpenning och genom att sänka ersättningsnivåerna till ett minimum vill man tvinga arbetslösa och sjuka med så kallad restarbetsförmåga att jaga jobb som inte finns.

Individens eget fel
Den bakomliggande föreställningen är att arbetslöshet är individens eget fel. Om de arbetslösa bara söker jobb tillräckligt intensivt och sänker sina löneanspråk så får de jobb.

Politiken har inte fungerat, inte ens under 2006 och 2007 då efterfrågan på arbetskraft var ganska hög. Under dessa år gick de nya jobben främst till yngre personer med god utbildning som trädde in på arbetsmarknaden.

För dem som stod långt från arbetsmarknaden – långtidsarbetslösa, ungdomar utan yrkeserfarenhet eller med bristfällig utbildning, invandrare och folk med begränsad arbetsförmåga på grund av sjukdom – var även under ”högkonjunkturen” svårt att få jobb, eftersom de stod längst bak i kön.

I dag är läget än värre.

Minimala chanser
Ett år med någorlunda hög efterfrågan på arbetskraft utlyses och tillsättes nära 1,2 miljoner jobb på arbetsmarknaden.

De allra flesta går till folk som byter från ett jobb till ett annat. Det är helt normalt, arbetsgivarna anställer ju i första hand folk med god yrkeserfarenhet och goda meriter. Men när antalet nyrekryteringar är högt finns dock en viss chans även för dem som saknar arbete att få ett jobb.

Nu är vi inne i en djup lågkonjunktur. Antalet nyrekryteringar har halverats. Chansen för de arbetslösa att få in en fot på arbetsmarknaden är därmed minimal.
 
Nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken i kombination med kraftigt sänkta ersättningar får i detta läge förödande konsekvenser, visar de båda författarna. 

Marginalisering
De konstaterar att slutstegen i de dominerande arbetsmarknadsprogrammen, jobb- och utvecklingsgarantin  och den så kallade rehabiliteringskedjan inom sjukförsäkringen, marginaliserar människor, socialt och ekonomiskt, och gör dem direkt fattiga. 

Mest oroande är planerna att beröva omkring 90.000 personer rätten till sjukpeng genom att tvinga dem att skriva in sig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen. Under den tid de är inskrivna där kommer många av dem tvingas  att leva på en bruttoinkomst om 4 900 kronor per månad.

Regeringens politik är absurd. Den ställer orimliga krav på individerna men struntar i deras rättigheter. Rätten till arbete har ersatts med en skyldighet att söka jobb som inte finns.