Sedan irländarna efter att ha röstat ja i en andra folkomröstning är enda kvarvarande hindret för antagande av EU:s nya fördrag – det så kallade Lissabonfördraget – Tjeckiens president Vaclav Klaus. Men denne egensinnige nyliberal är hårdfjällad.

 

Den franske presidenten Sarkozy har hotat Tjeckien med uteslutning från EU om inte Klaus ger upp sitt motstånd. Inte särskilt psykologiskt, kan man tycka. Tjeckerna har i modern tid utsatts för fler stormaktsövergrepp än de flesta andra folk.

Adolf Hitler tilläts 1938 ockupera landet med England och Frankrikes öppna godkännande. Trettio år senare slutade Pragvåren med en rysk invasion.

Med så dystra historiska erfarenheter av stormakter är det inte underligt att presidenten i Tjeckiens författning getts en unikt stark ställning för att garantera landets oberoende. Han både förhandlar, godkänner och ratificerar utländska fördrag.

Orealistiskt

Konstitutionellt sett är Vaclav Klaus i sin fulla rätt att lägga in sitt veto mot en anslutning till Lissabonfördraget, trots att det tjeckiska parlamentet röstat för.

Om hållningen sedan är politisk realistisk kan diskuteras. Förr eller senare tvingas nog Klaus att krypa till korset.

Politiskt sett är Klaus och hans meningsfränder något så ovanligt som äkta nyliberaler. Han påpekar att liberalismens mål inte är mera stat utan en minimal stat – och i den världsbilden är den europeiska överstaten en planhushållande styggelse.

Villkor
Klaus senaste utspel är att en fördragsunderskrift villkoras av att Tjeckien garanteras samma undantag från fördraget som redan Storbritannien erhållit. Och med garantier menar han inte vaga deklarationer utan bindande besked från övriga länders regeringar, enligt Financial Times.

Om vi vill finna ett EU-land som i allt framstår som en motpol till Tjeckien så är Sverige ett bra exempel. Utmärkande för Sveriges hållning är att våra regeringar undersåtligt fogar sig i alla diktat från överstaten.

Om Tjeckien sätter sig till motvärn mot det mesta, så är Sverige alltid berett att underordna sig det mesta – vi är så inställda på att huka oss att vi böjer nacke innan vi ens blivit uppmanade att göra det.

Vi som går bakvägen
Ett bra exempel är regeringens lagrådsremiss om Laval. Här införs bakvägen den ursprungslandsprincip som Europaparlamentet förkastade när tjänstedirektivet var aktuellt. I praktiken överger den svenska regeringen principen att svenska kollektivavtal ska gälla vid svenska arbetsplatser.

Regeringen motiverar undfallenheten med att den är tvungen att följa EU-rätten. Kruxet är bara att det finns inga bestämmelser i EU-rätten som tvingar oss till en sådan reträtt.

Låt musen ryta
Vi kan mycket väl utforma en nationell lagstiftning som gör det möjligt att hävda svenska kollektivavtal utan att hamna i konflikt med EU-rätten.

Men då måste vi ha en regering som är mindre mesig än den nuvarande. Ska vi inte förvandlas till en hjälplös nickedocka inom EU måste vi våga ta strid för det vi tycker är viktigt.

Därmed inte sagt att Reinfeldt ska behöva bete sig som en magnifik bråkstake i Vaclav Klaus klass. Men ett litet muspip kunde han väl ändå ge ifrån sig, någon enda gång.