Det är kritikernas show
 |
| Foto: CRISTINE OLSSON/SCANPIX |
ANALYS. ”Man kan bara förlora oskulden en gång.” Så förklarade Henrik Schyffert sitt val av Nilecity som höjdpunkten i Killinggängets karriär. Detta i svenska folkets nya favoritfåtöljprogram, Skavlan.
Med den upplevelsen är han ett barn av sin tid. När han och hans gäng – Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Andres Lokko, Martin Luuk med flera – gjorde sina första försök på 90-talet befann de sig i tv-historiens Klondike.
Sverige höll på att vänja sig vid fler än två tv-kanaler, ZTV var ett nytt fenomen och på de nya produktionsbolagen var det ännu högt i tak. Förekomsten av fristående TV-bolag var ett tecken i sig.
Starkt varumärke
Tiderna förändras, och med dem även arbetsformerna. SVT har skurit ner sin produktionsverksamhet till förmån för privata bolag, så kallade externa utläggningar. Under tiden har Killinggänget som varumärke vuxit sig starkt inom snart sagt alla svenska medier.
När Schyffert höll sitt eminenta försvarstal över 90-talet på scener runtom i Sverige var det bara att förvänta sig att hans ord skulle sluta i direktsändning.
Från Cirkus iakttog han sitt misslyckande. Lukas Moodysson, som slagit igenom under samma decennium, hade nått Hollywood. Medan Schyffert själv fick nöja sig med att ”sitta bakom ett bord och hålla in magen i SVT”. Ett skämt, men inte bara.
”Eller?”
Kunglig beställning
På 90-talet spåddes Schyffert att bli en av framtidens makthavare inom mediasfären. Tecknen på hans framgång syns i mottagandet av Killinggängets Drömmen om herrön.
För nu har det blivit Dramatens tur att bidra, och enligt pjäsen löd den kungliga beställningen: ”Gör vad ni vill, bli färdiga närsomhelst till obegränsad budget. Killar, skapa ett nöjesfält!”
Resultatet är överraskande svajigt, både texten och regin.
Männen spelar sig själva – eller de roller de fått i gruppen och av publiken som följt dem – med ironi. Individualistiskt och narcissistiskt? Ja. Risktagande navelskåderi? Nej.
Vilken föreställning var ni på?
I stället är det kritikernas show.
På Dramatens hemsida jublar Svenska Dagbladet och Kulturnytts recensenter över att gänget “gjort det igen” och Expressens man ska ha skrattat så han grät. Helsingborgs Dagblad vågar sig på ett “modigt och självrannsakande”.
Den föreställningen hade jag också velat se!
Min bänkgranne på premiären gnäggar innan ridån ens gått upp, och det här gör det tydligare för mig:
Dagens Nyheters utsända som försöker bemästra sina intryck: ”Varför känns det som att jag kämpar för att undvika att säga att jag inte tycker att de lyckas?”
Ja, varför det? undrar jag. För att humorgänget sprider en sådan ängslighet i Media-Sverige att få vågar tro sina egna ögon?
Lever på fenomenet
Inte någon (mer än Alex Schulman) belyser att den inflytelserika smakdomaren Andres Lokkos roll på nationalscenen är illa spelad.
Överflödig, kan man lägga till. (Schulman, däremot, njuter av att Lokko var “osannolikt nervös” – för att det var “mänskligt och fint”.)
Föreställningen kommer kanske att kortas och bli bättre med tiden. Det är inte om Killinggängets ödröm jag skriver, utan om dem som lever på fenomenet.
Utklassade
Läs i stället Alexandra Coelho Ahndoril, som talar klarspråk i Göteborgs-Posten:
”Vi tuggar artigt vår vadd, medan frågorna växer sig allt starkare: ‘Vad är Killinggänget ute efter? Är de ute efter någonting? När hittar de linjen?’ Killinggängets svacka blir extra påtaglig så snart Reine Brynolfsson står på scen, för han utklassar gänget på alla plan, med närvaro, stringens och komik. Antagligen hade allt sett annorlunda ut med ett genomarbetat manus.”
Per Zetterfalk
