Handsken är kastad

Vinterns avtalsrörelse är den största på mycket länge. Och motsättningarna är större än på mycket länge.

Arbetsgivarna vill inte se centralt avtalade lönepåslag – medan facket kräver lönepåslag plus en särskild satsning på lågavlönade avtalsområden. Arbetsgivarna strävar efter ökad flexibilitet – medan facken hoppas på regleringar som minskar flexibiliteten.

Till det kommer att krisen slår mycket olika. Industrin och industrins anställda är hårt drabbade medan andra sektorer inte är nämnbart påverkade.

Och i industrin finns i krisavtalen, som redan öppnar för en ökad flexibilitet. Samtidigt tänker sig många att industrins hårt pressade parter ska sätta märket – och därmed ange nivån på löneökningarna för hela den övriga avtalsrörelsen.

Sammahållningen fäller avgörandet
Stämningen och sammanhållningen kommer att bli avgörande: dels i arbetarleden, dels hos arbetsgivarna.

Bland många anställda i industrin är förhoppningen att slippa försämringar och att inte få någon förlängning av krisavtalet. Många arbetare är samtidigt upprörda över direktörernas bonusar, svårigheterna att få heltidstjänster, att alltfler har osäkra anställningar och att anställningsskyddet urholkas av bemanningsföretag.

Ilskan är stor över arbetsgivarens agerande på Lagena i Jordbro, där anställda sägs upp och ersätts med inhyrda arbetare från bemanningsföretag. Vid sidan av lönekraven har LO-förbunden störst möjligheter att samla gemensam kraft just kring kravet att det ska krävas avtal för att ett företag ska få hyra in arbetskraft. Alla fack ser att bemanningsföretagen är ett hot mot anställningsskyddet och samtidigt har inget avtalsområde någon central reglering.

Hård strid
Det betyder i så fall hård strid.

Arbetsgivarna tänker nämligen särskilt ta sig an krav på förändrade maktförhållanden. Varje sådant krav kommer arbetsgivarvärlden gemensamt att diskutera och bemöta.

Till det kommer att arbetsgivarna vill gå åt rakt motsatt håll – färre centrala bestämmelser och mer av lokala anpassningar. Arbetsgivare i industrin har lärt sig av krisen att det måste vara möjligt att ännu snabbare minska kostnaderna när ekonomin svänger neråt. Det betyder ännu fler visstidsanställda och fler inhyrda.

"Svårare driva företag"
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren säger att LO:s avtalskrav – om de genomförs – gör det svårare att driva företag. Han tycker också att facken agerar som om det gäller att skaffa så bra villkor som möjligt för dem som har arbete, samtidigt som de inte bryr sig om dem som står utanför.

– Nu är det mycket retorik om systemskifte och ändrad maktbalans, enligt Christer Ågren.

– Men det enda vi och Teknikföretagen har sagt är att det inte ska vara några centrala lönepåslag nästa år. Vi säger inte att det alltid ska vara så. Syftet är att vi ska rädda så många företag och anställningar som möjligt.

Bardh till motattack
LO:s avtalssekreterare Per Bardh går till motattack och hävdar att arbetsgivarnas krav på nollavtal skulle skada den stabila lönebildningen, bromsa strukturomvandlingen samt avskaffa modellen att industrin utgör norm för lönesättningen. Han är övertygad om det blir centrala lönepåslag, eftersom enigheten mellan LO-förbunden är så stark. Enligt honom hoppas LO hoppas att något industrifack ska gå först och sätta märket.

Per Bardh räknar med att mobiliseringen kommer att se olika ut i olika delar av arbetsmarknaden. De kvinnodominerade branscherna kommer att prioritera rätt till heltid medan industrin, transportssektorn och de lageranställda strävar hårdast efter en reglering av inhyrningen.

– Vi kan få avtal om alla våra krav om förbunden stöttar varandra, säger han.

Ladda ner pdf.