En latte och ett stycke arbetarkonst, tack!

Att bjuda grannen på kaffe kan få oanade konsekvenser.

På Upplandsgatan i Stockholm – för övrigt i samma hus som LO-Tidningen – ligger sen 1997 vandrarhemmet City Backpackers, alltid fullt av ryggsäckar från alla jordens länder.

Eftersom de öppnat en caféavdelning bjöd de in Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, vägg i vägg, på en fikastund.

Samtalet kom in på de märkliga väggmålningar som påträffades vid renoveringen för några år sen, och som föreståndarna tyckte om och bestämde sig för att bevara. Länge hade de varit överklistrade med målad väv.

Kraftfulla arbetare ur olika yrkesgrupper, djupt inne i sitt tunga arbete.

Uppstyckad sessionssal
Det började genast ticka inne i huvudet på Margareta Ståhl, anställd på arkivet och framstående expert på arbetarrörelsens konst.

Hon har koll på det mesta inom genren. Men just detta kände hon inte till.

Det här kvarteret, tänkte Margareta, har ju varit i LO:s ägo sen 1908. Alltså måste målningarna vara utsmyckningar från Landsorganisationens allra första sessionssal, som var i bruk fram till köpet av det intilliggande Nobelhuset, nuvarande LO-borgen, 1926.

Hon bad att få se på dem.

Inne bland våningssängar och sällskapssoffor – den forna sessionssalen har styckats upp i många rum som fått namn efter öar i Stockholms skärgård – fanns helt unika bilder, som inte kunde vara av någon annan hand än Olle Hjortzbergs, samma konstnär som stod för de berömda utsmyckningarna i det nya högkvarteret.

Stilisering och naturalism
Men de här väggmålningarna hade en helt annan karaktär.

Om arbetarporträtten från 1927 är socialrealistiska och idealiserade, så är gestalterna på vandrarhemmets väggar ett med sitt arbete, i en blandning av stilisering och naturalism.

När Anders Wolff från vandrarhemmet häromdagen släppte in mig, Margareta och fotografen för att beundra bilderna slogs jag genast av hur skulpturala de är, trots att de är målade direkt på väggen och med ett ganska grovt uttryckssätt, mest bestående av konturer och skuggor.

Bakgrunderna är bara tom, gråbrun puts, väldigt vacker, plus enstaka symboliska detaljer, snabbt ditskissade: en fabriksbyggnad, en turbin, en lada. För det är kropparna och redskapen och arbetets rörelser som står i fokus – där i fackföreningens sessionssal.

Röd symbolik
Margareta sa att hon inte säkert kunde säga vilken teknik som använts, ifall Hjortzberg målat i den våta putsen – al fresco, som italienarna kallar det – eller ovanpå sen putsen torkat: al secco.

Hon var också mycket generös med att peka ut intressanta detaljer, som att varje gestalt har någonting rött på sig – säkert med en symbolisk innebörd.

Kaffestunden gav alltså själva upptäckten. Sen vidtog för Margaretas del ett långdraget forskningsarbete för att hitta belägg.

Räkenskaperna visar att Olle Hjortzberg i juni 1924 erhöll sammanlagt 6.000 kronor för sitt arbete. Det var inga dåliga pengar. Han var redan ganska berömd, och är fortfarande mycket respekterad, framför allt för sina kyrkoutsmyckningar – som Margareta inte alls tycker är lika spännande.

"Mangelboden"
Fackförbundspressen gav också en del bevis, framför allt det foto från Kommunalarbetareförbundets representantskap som finns återgivet här på sidan, samt Sigfrid Hanssons artikel ”Där fackföreningspåvarna residera” ur tidningen Första Maj 1927, som omnämner och avbildar Hjortzbergs målningar.

Dessutom meddelar Sigfrid Hansson diverse kuriosa, som att sessionssalen skämtsamt kallades ”mangelboden”:

”Ett uttryck som myntades under de svårartade arbetskonflikterna år 1908, då Landssekretariatet gång på gång nödgades utöva påtryckning mot enskilda förbunds styrelser i syfte att förmå dem att medverka till uppgörelser med arbetsgivarna i andra förbunds välförstådda intresse.”

Lågt ämnesval
Jag ber Margareta att sätta in dessa målningar i ett konsthistoriskt sammanhang.

Hennes första poäng är att Hjortzberg var tidig med att avbilda arbetande människor. Det fanns helt enkelt ingen tradition för ett så lågt ämnesval.

Hennes andra poäng är att förklaringen till den stora skillnaden mellan de nyupptäckta målningarna och dem som återfinns inne i LO-borgen är en skillnad i perspektiv.

Det första uppdraget var att förmedla stolthet inför arbetet i form av gestalter som var och en representerade de enskilda medlemsförbunden.

Men uppdraget att smycka det nya högkvarteret hade en annan, mer ideologisk syftning, och därmed blev också figurerna mer idealiserade – och i synnerhet mindre påklädda.

Stilbildande
Medan målningarna i hörnet Upplandsgatan/Barnhusgatan glömdes bort och målades över, kan man enligt Margareta Ståhl se hur Hjortzbergs målningar i LO-borgen kom att bli stilbildande. (Man ska betänka att de numera inte återfinns i originalskick utan har splittrats efter en ombyggnad.)

I dem finns rudimentet till vad Margareta i sin forskning kallar ”folkhemmets bildberättelse”, byggd på en tredelning mellan arbete, politisk/facklig kamp och hemliv – en indelning vars könspolitiska grund från nutidens synpunkt är iögonenfallande.

Just så ser det ut i Folkets hus och andra arbetarrörelsens byggnader över hela landet; samma tredelning med olika variationer, utförda av mer eller mindre skickliga konstnärer, samt alltid med lokal förankring för att folk skulle känna igen sig.

Man undrar vad som hänt ifall de nyupptäckta målningarna – som åtminstone enligt vår åsikt är mycket bättre – i stället blivit stilbildande.

Modernism
Margareta har god reda på olika försök att vrida arbetarrörelsens konst i mer modernistisk riktning, till exempel Gösta Adrian Nilssons kubistiska målning ”Maskinarbetaren” i Norrköpings Folkets hus 1918, eller utställningen i dåvarande Esseltehallen 1939 med den oemotståndliga överskriften ”Arbetets ära i konsten”.

I samband med den utställningen passade Folket i Bild (det vill säga Karl Kilbom och Ivar Öhman) på att köpa realistisk konst för hela 10.000 kronor och donera till Folkets hus-föreningar över hela landet. Ett av Margaretas forskningsprojekt är att kartlägga vart dessa konstverk tagit vägen. Hon har åtminstone lokaliserat ett tjugotal.

Margareta Ståhl verkar nämligen inställd på att ägna tiden efter den nyss inträffade pensioneringen åt att dokumentera och ärerädda arbetarrörelsens konstarv.

Väggmålningarna i alla landets Folkets hus – som numera ibland blivit någonting helt annat – har hon inventerat. Hon är även en obestridd auktoritet på arbetarrörelsens fanor, och är en av utgivarna bakom boken Fram träder arbetaren. Nordisk arbetarkonst och industrisamhällets bilder, som utkommer under hösten, där också detta fynd offentliggörs.

Mycket återstår
Men oerhört mycket återstår att göra. Bland annat är många lösa verk på drift, tavlorna dyker upp på konstauktioner där de i bästa fall går att köpa tillbaka.

För att inte tala om allt som står undanmagasinerat och mer eller mindre väl förtecknat.

Drömmen är ett museum, som inte bara skulle vara ett hus utan även en offentlig aktör för att motverka att arbetarnas konst trillar bort ur historieskrivningen, så som oftast sker.

Nytt hopp
Problemet är att det inte finns någon som vill ställa upp som huvudman för ett sådant museum. Och möjligheten att lägga ut alltsammans på nätet faller på grund av problem med upphovsrätten.

Ändå får jag intrycket att den här upptäckten har givit Margareta och alla andra som verkligen engagerar sig i arbetarrörelsens kultur nytt hopp. Tack vare att Joakim Melchert och Anders Wolff fäste sig vid målningarna när de kom fram och lät dem vara kvar.

Och tack vare kaffet. Ytterst är hela denna berättelse en läxa om hur viktigt det är att fika tillsammans, och vad det kan leda till…