Dramaturgiskt skiljer sig hösten 2009 markant från tidigare avtalsupptakter. Det brukar vara den fackliga sidan som dominerar scenen under den fas då krav utarbetas och samordning mejslas fram medan arbetsgivarna bidar sin tid, oftast i tysthet.
Men i år har arbetsgivarna valt en motsatt strategi. Deras höstoffensiv har skapat ett publikt övertag och stärkt moralen hos de egna trupperna. Men det har samtidigt haft en starkt enande inverkan på den fackliga motparten.

 

Den fackliga samordningen av krav och uppträdande som förra gången var en besvärlig process har den här gången gått betydligt smidigare. En förklaring är arbetsgivaroffensiven som sporrat facken till mer av gemensamt uppträdande.
 

 

Arbetsgivarnas val av strategi har överraskat. Och det är definitivt inte slumpen som styrt agerandet. Bakom utspelen, som i flera fall signerats av de allra tyngsta företrädarna bland de privata arbetsgivarna, finns en avsikt och en tanke.

En viktig förklaring till nytänkandet och agerandet är självklart erfarenheterna från 2007 då den interna samordningen bland arbetsgivarna hackade ordentligt. Det gemensamma uppträdandet lämnade då en del i övrigt att önska. Många hårda ord fälldes internt under och efter avtalsrörelsen. Nu ska historien inte upprepa sig.

Blankt nej
Ett blankt nej till centralt avtalade lönelyft är det centrala budskapet som just nu trummas ut från Svenskt Näringsliv. Det kan naturligtvis ses som en logisk replik på krisens härjningar och det skrala orderläget, det låga kapacitetsutnyttjandet och den betydande osäkerheten inför framtiden.

Men det kan också ses som en taktisk manöver som tvingar facken att lägga mycket krut på att försöka förhandla sig till just löneökningar i centrala avtal och släppa andra, kanske än besvärligare, krav för motparten.

De fackliga kraven på rätt till heltid, begränsningar av visstidsanställningar och krav på lokala avtal för att acceptera inhyrning riskerar att försvinna från agendan om striden kring löneökningarna i det centrala avtalet blir tillräckligt omfattande och utdragen i tid. Kraften kanske helt enkelt inte räcker till mer än att förhandla fram centralt fastställda löneökningar i utbyte mot arbetsfred.

Uppskjuten löneökning
Under avdelningen väntande svårigheter finns också de omdebatterade krisavtalen inom delar av industrin. Avtalen har inneburit att årets löneökningar skjutits upp till 2010. Allt för att företagens kostnader ska sjunka och varsel om uppsägning ska undvikas.

Den uppskjutna löneökningen ska enligt krisavtalet betalas ut 2010 då facken förhandlar om nya löneökningar för 2010 och de kommande åren. Arbetsgivarna anser, så här långt, att mer än de löneökningar som skjutits upp finns det inte utrymme för. Att facken har en helt annan uppfattning är dagens understatement.

Men allt är inte taktik och positionering inför de avgörande förhandlingarna. De klassiska motsättningarna – till exempel fackens krav på låglönesatsningar och arbetsgivarnas önskan om att avgöra så mycket som möjligt i lokala förhandlingar – utgör som alltid grogrund för hårda motsättningar.

Och det räcker mer än väl för att skapa en spännande avtalsvinter.