Sisten blåser ut ljuset
KRÖNIKA. När musikerna i furst Esterházys orkester ledsnade på att tvingas tjänstgöra även på sommaren klagade de sin nöd för orkesterns ledare, Joseph Haydn.
Musikerna längtade hem till sina familjer i Eisenstadt och ville inte stanna kvar ute på furstens sommarslott.
Haydn komponerade då en symfoni som på ett finurligt sätt gav uttryck åt deras missnöje.
 |
| Haydn dirigerar. |
I sista satsen reser sig plötsligt två blåsare, tar sina instrument och går. Efter en stund gör de andra blåsarna sammalunda. Därefter den ena stråkmusikern efter den andra, så när som på två violinister som ensamma får sätta punkt i svagast möjliga pianissimo.
Det berättas att fursten förstod vinken och att han efter framförandet gick fram till Haydn och meddelade att det skulle bli hemresa redan nästa dag.
Samma här, fast olika
I dagens Sverige har dock denna Avskedssymfoni fått en ny, och vidare, innebörd.
En efter en lämnar nu många professionella musiker Fru Musica och söker sig till andra branscher som oftast inte har någonting alls med musik att göra.
En del omskolar sig, i förhoppningen att därigenom hitta ett arbete där de kan försörja sig och få någorlunda trygga och acceptabla villkor.
Och det är inte bara frilansar som hoppar av.
Antalet fasta tjänster i de stora symfoniorkestrarna och ensemblerna har också minskat på senare år, eftersom man där allt oftare besätter pulterna med tillfälliga vikarier och projektanställda.
Ingen säger ett ord
Och det tragiska i sammanhanget är att de musiker som slutar, i stället för att agera gemensamt och protestera mot utvecklingen, upplever sitt avhopp som ett personligt misslyckande.
Ingen säger något, alla lider i tysthet och blåser med sorg i hjärtat ut ljuset på sitt notställ.
Från musiklivets potentater och administratörer hörs heller inte ett ord. De låtsas som det regnar och verkar tycka att allt är frid och fröjd så länge de själva har sitt på det torra.
Och de som säkert skulle reagera om de bara visste, alltså publiken, musikälskarna och musiklyssnarna, de kan inget säga eftersom de inget vet.
Därför gladde det mig att radions ”Mitt i musiken” nyligen tog upp denna fråga och att cellisten Mats Lindberg, som efter tjugo års frilansande överväger att sadla om, bröt tystnaden och ställde upp på intervju.
Nerskärning eller satsning
Om antalet fasta tjänster och frilansuppdrag minskar blir det färre musiker som kan leva av sin konst. Det säger sig självt.
Och den fatalistiska lösningen är då, förstås, att skära ner antalet platser vid musikhögskolorna och anpassa utbildningen efter den minskade efterfrågan.
Men man kan ju också tänka i helt andra banor och se kulturen som extra viktig i tider av kris.
Men detta är naturligtvis en politisk fråga, och för att kunna diskutera den måste medborgarna först som sist få kännedom om problemets existens.
Kanske kan Haydns Avskedssymfoni därvidlag tjäna som öronöppnare. Men det gäller då att passa på att lyssna medan det ännu finns några musiker kvar…
Margareta Zetterström
