Foto: HASSE HOLMBERG/SCANPIX
 

KOMMENTAR. För den som aldrig hållit på med att göra kulturtidskrifter kan det låta som att offentliga medel generöst finansierar ett antal kulturtidskrifter, likaväl som ett antal museer eller fornminnen.

Verkligheten är dock inte lika glamorös.

Gratisarbete
Produktionsstödet till kulturtidskrifter kan beskrivas som en överenskommelse där framstående intellektuella bidrar med gratis arbete – av intellektuellt och handgripligt slag – medan staten bidrar med tryckkostnaderna.

Pengarna går således rakt ner i den grafiska branschens fickor. Lyxlirarna i branschen har även råd med en knapp halvtidlön för administration.

Pur kärlek
Jag har alltid tyckt att det är en ganska okej konstruktion.

Litegrann i en folkbildningstradition, att amatörer jobbar på av pur kärlek och kan få låna lokaler och utrustning.

Det jobbigaste är att inte kunna betala medverkande utifrån för deras insats mer än en symbolisk peng, under de senaste tjugo åren oftast 995 kronor minus skatt. Att vid enstaka tillfällen kunna betala ordentligt var däremot en ren fröjd.

Otacksamt
Låt mig säga det en gång till så att budskapet går in: Staten finansierar inga kulturtidskrifter, utan det är redaktörernas och deras vänners gratisarbete som är den verkliga sponsorn.

För småpengar får staten en levande intellektuell växthusmiljö runtom i landet, vars kreativa effekter på lång sikt är helt ovärderliga.

Att då som i Kulturpropositionen komma och tjöta om att bara renodlade kulturtidskrifter ska få tryckningsbidrag är bara otacksam, verklighetsfrämmande idioti.