Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX
 

INTERVJU. Många blev förvånade eller glatt överraskade förra sommaren då beskedet kom. Till ny ledning för Folkteatern utsågs ett radarpar från Riksteatern, Ulrika Josephsson (VD) och Lars Norén.

En av västvärldens mest spelade dramatiker hade skrivit på för fyra år som konstnärlig ledare vid arbetarrörelsens egen teater.

Då det blev dags för intervjuer prioriterade Lars Norén LO-Tidningen först av alla.

Arvet från Hjulströms
När vi träffas på en hotellbar i centrala Göteborg – Folkteatern är denna dag oåtkomlig på grund av EU:s ministermöte – undrar jag först av allt hur det kom sig att en man som vill få tid för familjen, regissera i utlandet samt skriva (förstås), väljer att verka för en förnyelse av Folkteatern.

Listan på skäl kan göras lång, säger Lars Norén. Teatern är lagom stor. Den ägs av medlemsorganisationerna och är förankrad i en ideologi av socialism och solidaritet.

Det känns dessutom viktigt att förvalta arvet från far och son Niklas och Lennart Hjulström, Lennart som han haft ett oerhört givande samarbete med.

Vad är en arbetare?
Noréns erfarenheter från Riksteatern spelar också in. Han håller en entusiastisk utläggning om Riks. Projektet ”Den goda medborgaren” engagerade folk.

 

Under åtta år var Norén synnerligen delaktig i uppdraget att sprida kultur om samtidens stora frågor. Det spelades bland annat deltagande Community teater på ett antal orter om teman som självmord, vilket resulterade i cirklar och samtal.

– På Folkteatern blir det naturligt att ta reda på vad är en arbetare? Arbetarklass? Har klasserna suddats ut? Ska vi komma på namn på nya klasser? Vad händer med värderingar i nya tider?

Lars är följdriktigt nyfiken på vad som händer på våra arbetsplatser.

Den intervjuade ställer frågor
The black magic man är påtagligt inspirerad av att få brodera en väv av tankar kring ideologi och estetik. Inte helt lätt att följa eller fånga. Men hela tiden oerhört generös och avspänd.

Konversationen styrs ibland mer av den lattedrickande legendaren än av undertecknad. Min tro att han skulle vara kortfattad kullkastas redan i inledningsfasen.

Författaren, som redan på 70-talet skrev om arbetarklassens inre och politiska offerstenar, agerar till och med några gånger utfrågare. Jag ombeds bland annat berätta vilka yrken mina föräldrar haft och om de lever.

  Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX
 

Ut på gatorna
Hur ska då Folkteatern se ut i ny regim? Det nya bygget vilar symboliskt på hörnstenarna lättillgänglighet samt hög konstnärlig profil.

Tillgänglighet innebär bland annat öppna repetitioner, publikvärdar i förorterna, att ta ut skådespelarna på gatorna och även texta vissa föreställningar på persiska och andra vanliga invandrarspråk.

– Detta är något vi bestämt oss för även om det blir dyrt och vi behöver söka extra medel.

Vad beträffar det konstnärliga kommer det första året att ägnas mycket åt internt arbete. Det gäller att stärka och utveckla identiteten hos skådespelarna.

Konkreta planer
Till teatern har rekryterats flera regissörer till en konstruktion kallad ”Artists in Residence”. I detta stall finns Sofia Jupither, Melanie Mederlind och Eirik Stubö från Oslo.

På presskonferensen i augusti nämnde Norén att han vill samarbeta med några ansedda teaterhus i Europa och även använda sig av personal därifrån.

 
  Från presskonferensen.  Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/ SCANPIX
   

Norén inviger den ombyggda teatern den 13 mars med ett grekiskt drama, en egen bearbetning av myten om Orestes med arbetsnamnet Atriderna. Hans egna dramer kommer också att sättas upp, vad exakt är ännu inte bestämt.

Det planeras för sex uppsättningar per år, med oförändrad budget (möjligen söks speciella projektpengar) Ambitionen är att teatern ska vara ett verktyg för dem som har svårt att hitta sitt språk.

Jag frågar om han kunnat följa Folkteatern under de senaste åren. Det har blivit sporadiskt. Lars säger att han vet för lite för att kunna uttala sig om vilken status den har. Det senaste han såg var Tre kärlekar. Väldigt fin med bra scenlösningar, lyder omdömet.

Kulturens läkekraft
När jag frågar om beslutet LO tog i december -07 att avveckla kulturverksamheten för att spara pengar verkar detta komma som en nyhet för dramatikern, som bollar tillbaka en motfråga;

– En effekt blir ju att LO krympt sin förmåga att påverka. Vilka var ansvariga för beslutet och orsakade det någon debatt?

Norén anknyter till 40-talet och de förnämliga insatser som gjordes av bland andra Tidens Förlag:

– Många blir friska när de får ta del av kultur, blir mindre torftiga, får mer kraft till att läka. Barn och ungdomar behöver tillgång till teater. Själv såg jag som barn Ingmar Bergmans uppsättning av Faust. Och besökte teatern med mina döttrar då de var små.

– Det är verkligen viktigt att ge fackets medlemmar ett språk. Varför krympa rörelsen? Varför ska vi ha ett samhälle som inte värdesätter kultur? Den successiva nedtrappningen på detta område är förfärlig.

Saknar Göransson
Ämnet kulturpolitik och den digra utredningen i sammanhanget kommenterades också på min önskan. Att kvalitetsbegreppet inte längre fanns med som kulturpolitiskt mål beklagades.

– Vi vet för lite om effekterna, de förslag som är ute på remiss kan hamna i utredningsträsket, Riksteatern och Rikskonserter riskerar att drabbas hårt. Jag saknar Bengt Göransson. Sedan hans tid har vi haft svaga kulturministrar. I Frankrike och Tyskland finns ministrar som bryr sig, som tycker kulturen är viktig.

 
  Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX  
   

Utan rötter
Jag frågar Lars Norén om hans syn på hemhörighet och påminner samtidigt om ett citat ur dagboken:

”Enda orsaken till att vi inte reser oss beror på att vi saknar hopp om något bättre.”

Den vältalige 64-åringen hävdar att han är utan rötter, något som kan vara ”både bra och trist”. ”Vi flyttade mycket när jag var liten.”

Han är däremot fysiskt oförmögen att rösta borgerligt, och känner sig orolig inför valet nästa år.

– Går det att förändra politiken efter borgarna? Många ligger krossade underst. Klassamhället är reellt existerande. Det sägs att vi har mycket att välja mellan. Förutom val av elleverantör, vilka val har vi egentligen? skrattar Norén.

Vi är båda överens om att det ekonomiska tänkandet tyvärr råder, på bekostnad av den välmenande politiken.

Alla ska med
På min förfrågan ventilerar vi hur olika samhällsklasser är representerade i Noréns scenverk.

Göran Greiders krönika i DN maj -08 om arbetarnas frånvaro dementeras av föremålet för kritiken.

Den kritik som hävdar att han fokuserar på skärgårdsverandornas ångest känner han heller inte alls igen.

Lars Noréns utforskande av livet innefattar också att skriva om vanliga kommunalare och affärskassörskor.

Att dö av klass
Pjäserna om dem allra längst utanför har samlingsnamnet ”att dö av klass”, därför att dessa personer helt saknar hopp, livet fungerar inte, de är utanför själva definitionen av klass.

– I förorten hamnar man utanför alla skyddsnät ifall tillvaron präglas av ett svårt förflutet, ett hopplöst nu och en oviss framtid. Om inget av dessa perspektiv är bra då fungerar inte livet. Överklassen vill inte förlora den makt de besitter. Medelklassen är rädda för att förlora det som de har.

Rädsla är ett tillstånd Norén ofta funderar kring, rädsla i och utanför teatervärlden. I värsta fall en rädsla för att gå under av sorg och förtvivlan. 

– Rädslan omkring oss ska vi försöka bota genom ödmjukhet och medvetenhet.

Teater=verklighet
Vi övergår till att tala om själva teaterkonsten.

Idealet att sträva mot för en skådespelare är enligt Norén att vara naken och ren. Regissörens arbete handlar om att få fram den rätta känslan. Dit når inte en skådis enbart genom att agera eller gestalta.

– För mig är teater verklighet. Jag försöker först skapa en berättelse. Sedan kommer jag längre och längre ner till hur det faktiskt är. Barnteater är en av de centrala verksamheterna på Folkteatern. För barn kan ett glas vatten förvandlas till en sjö, en rottingstol kan vara ett berg. Med fantasi kan allt göras verkligt.

Hopp och självkänsla
Jag citerar Dagboken, där en medarbetare kommer med uppfattningen att han inte vet någon annan som utsätter sig för så mycket verklighet.

– I mitt skapande har jag inte gjort något annat, replikerar Norén.

Idag vill han, märk väl, ge människor hopp och självkänsla.

– På den punkten har jag ändrat mig.

Annars har tid, minne och död har upptagit mycket av hans kreativa tillvaro på sistone, till exempel i pjäsprojektet Terminal.

– Tiden är för mig som packade sandkorn på en strand.

 

   
   Stig Sjödin
   
   Maxim Gorkij

Arbetarlitteraturen
På min uppmaning om att lista favoriter bland arbetarlitteraturen nämns Ivar Lo, Stig Sjödin (”konkreta och starka bilder, alltför lite uppmärksammad”, enligt storläsaren Norén), Birger Norman, Erik Blomberg, Hedenvind och framför allt Fridegård. Det fanns lärare under skoltiden som tipsade om bra litteratur.

Titlar som satt spår är bland många andra Godnatt Jord, Lars Hård, Solens barn och Mina universitet. De författare som skrivit i denna tradition efter 70-talet har inte blivit lästa ännu. Jag påpekar att det blev en revival på 90-talet för arbetarlitteraturen, med främst kvinnliga författare i spetsen.

Av internationella storheter framhålls Gorkij och Brecht.

Konsumerandet
Jag kan heller inte låta bli att fråga om ett nöje som väcker förundran hos läsaren av Dagboken, nämligen ett konsumtionsbehov liknande en shopaholics.

Lars Norén medger en viss besatthet för exklusiva japanska klädmärken, men försvarar sig med att somliga utan att vara rika lägger avsevärda summor på en MC utan att någon reagerar.

Alla inköp av böcker och CD tillgodogör sig Lars. En grupp som gillas extra mycket är Oddjob featuring Goran Kajfes. Musiken är ett stort privat intresse.

– Men eftersom musik förför, har jag slutat använda det i mina uppsättningar.

Efterspel
Dagen till ära bär jag jazzklubben Nefertitis svarta T-shirt. Förutom att fråga om högoktaniga Oddjobs eventuella höstturné, undrar Norén om jag kan tipsa om hörvärda grupper hemmahörande i Göteborg.

Min blockering släpper först efter intervjun. På kvällen överlämnas mina förslag på Infoteket vid Järntorget.

Också en annan sak grämer mig. Då jag avslöjade att min huvudsakliga försörjning garanteras av Posten, var jag inte helt sanningsenlig då jag mer eller mindre förnekade att vi drabbats av neddragningar.

Det blev för trivialt att prata om sådant med en världsberömd konstnär.

På Folkteaterakademin några timmar senare, där Ulrika och Lars medverkar, passar jag istället på att tala om att förändringar på större arbetsplatser numera alltid är lika med försämringar.

FOTNOT: Tack till Johanna Grip för hennes insats som assistent vid intervjun.

Läs också: Folkteaterns i Göteborg hemsida,


Mats Hallberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn