Enligt Miljöpartiets skuggbudget finns inga pengar till höjd a-kassa förrän efter krisen. Men höjd a-kassa är i sig ett sätt att bekämpa krisen, och dessutom något som staten har råd med redan nu.
 

 

Miljöpartiets förslag om a-kassan reser två frågor.

Dels om höjd a-kassa verkligen har en gynnsam effekt under en kris, dels om staten i så fall har råd med denna höjning.

När det gäller fråga ett är sambandet tydligt. En höjd a-kassa motverkar krisen på flera plan.

Direkt och indirekt
Den direkta effekten är att de som friställs fortfarande har råd att konsumera om de får en rimlig a-kasseersättning. Det innebär i sin tur att företagen kan hålla uppe produktion när tiderna försämras.

En indirekt effekt blir att även de som har arbete konsumerar mer än de annars skulle ha gjort, och alltså motverkar ett ännu större ras i ekonomin.

Där finns en klar lärdom att dra från ekonomier med låga ersättningsnivåer: Vid kriser utan trygghetssystem sjunker konsumtionen markant även bland dem som har jobb, eftersom rädslan för en arbetslöshet i fattigdom får dem att spara mer.

Rädslan sprids
Nästa år är var tionde svensk arbetslös enligt regeringens egna prognoser. Det är rimligt att anta att rädslan då sprider sig också hos dem som fortfarande har jobb.

En tredje effekt med hög a-kassa är att matchningen mellan kompetens och arbete blir mer träffsäker när den arbetslösa har råd att söka det jobb han eller hon är utbildad för, något som höjer hela ekonomins produktivitet och tillväxt.

Men välfärden tarvar sin tribut. Fråga två är alltså om staten har råd med en höjning.

Krisbekämpning á la S ’92
Här lyser ett stråk av socialdemokratisk krisbekämpning anno 1992 över Miljöpartiets budgetförslag för 2010. Även då var produktionsnedgången dramatisk och även då var sänkta ersättningsnivåer ett faktum.

Socialdemokraternas svar den gången var detsamma som Miljöpartiets nu, att staten inte har råd med höga ersättningsnivåer under krisen. Och därför fick höjningen vänta tills ekonomin blivit bättre.

Den stora skillnaden är att statens finanser då verkligen var usla, vilket de, handen på hjärtat, inte är nu.

Posititv sparande
Många minns säkert den hotbild som målades upp av en galopperande statsskuld. Med stora underskott i statens budget – 1993 var underskottet så stort som 11 procent – så ökade statsskulden för varje år för att 1995 vara uppe i runt 80 procent av BNP.

Statsminister Göran Persson åkte personligen till finansinstitut i USA för att försöka låna pengar till den krisdrabbade svenska staten. (Han fick i många fall nej, blev sur, åkte hem och skrev boken Den som är satt i skuld är inte fri.)

I dag är förhållandet annorlunda. Med undantag för ett svagt underskott 2002 och 2003 har vi haft ett positivt offentligt sparande under åren 1998 till 2007. Och statsskulden har halverats.

I dag är det i stället Storbritannien som har 80 procents statsskuld – och Grekland, Italien och Belgien som har eller är på väg mot över 100 procent. Totalt har 13 EU-länder över 60 procent av BNP i statsskuld.

Jobbskatteavdragets fjärde steg dyrare
En höjning av a-kassan i den omfattning som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet för fram i sina budgetalternativ kostar statskassan 6 till 7 miljarder kronor per år de närmaste åren.

Det kan jämföras med regeringens förslag till det fjärde steget i jobbskatteavdraget till nyår, som kostar 10 miljarder kronor per år.

Dessutom är a-kassehöjningen, till skillnad från jobbskatteavdraget, ingen konstant utgift, eftersom kostnaderna för a-kassan minskar vid bättre tider.

En höjning av a-kassan ryms klart i de offentliga utgifterna för 2010 och framåt – utan att vi riskerar att återvända till 1990-talets djupa underskott och statsskuld.