Påtalade rasism – blev ”helrökt”

”Det smärtar att vara här, jag saknar verkligen mitt jobb”, säger Peter Magnusson. Han och sambon har pratat om hur det skulle vara om han skulle hamna på intensiven som patient. ”De flesta kolleger är professionella, men jag är osäker på hur långt andra skulle gå.”

Peter Magnusson talar i nutid och vi-termer om sitt jobb som undersköterska på intensivvårdsavdelningen på Södertälje sjukhus: ”När en suicidal person kommer in gör vi så här”, ”Vi är väldigt goda kolleger på många plan”.

Men han har inte varit på jobbet på Iva sedan i våras. Och enligt många tillhör han inte längre ett ”vi”. Sedan fem månader är han arbetsbefriad.

– Det är en oviss och obehaglig väntan.

Han berättar att sjukhuset erbjudit honom andra jobb. Han vill inte berätta vad, men kallar buden ”oförskämda”.

Trivdes
Vi tar det från början. Peter Magnusson är egentligen utbildad elektriker och teletekniker. För sju år sedan valde han att skola om sig till undersköterska.

– Jag var inte desperat efter jobb eller så, det var av rent intresse.

Hans första jobb blev på Iva. Och han trivdes ”fantastiskt” bra.

– Jag var så otroligt lycklig över mitt arbete, så jag filtrerade nog inte alla situationer. Jag skapade en tillvaro jag inte ville ifrågasätta. Arbetskamrater blir lätt förebilder.

Första reaktionen
Det skulle dröja två år innan Peter reagerade för första gången. Tillsammans med en sjuksyster skulle han vårda en kvinna med svår hjärtinfarkt som kom in med sin son. Sonen var den som oftast svarade på frågor.

– Då frågade min kollega hur länge kvinnan varit i Sverige och fick svaret 14 år. Då tog hon i från tårna: ”Herregud, har du varit här i 14 år och kan fortfarande inte svenska?”

Sonen svarade att mamman inte pratade så mycket överhuvudtaget eftersom hon haft en hjärnblödning.

– Jag såg att han förstod att nu blir det två problem: Mamma är svårt sjuk, och kanske kommer hon inte behandlas likvärdigt av oss.

Gammalt problem
Peter tog upp det med sjuksystern. Och med sin närmaste chef. ”Ett väldigt bra samtal”, där det framkom att problemet inte var nytt, men att chefen inte kunde göra så mycket. Det var upp till Peter att konfrontera sjuksystern igen. Vilket han gjorde. Det ledde till att hon slutade hälsa på honom.

Fler besvärliga situationer skulle dyka upp. Kommentarer som ”man borde släppa en bomb på assyriska stadion”, ”jävla Taikon” och nedlåtande sånger inför patienter och anhöriga. Peter poängterar att det alltid handlat om en minoritet av de anställda. Han tog upp det med sin chef igen. Och så småningom även med ställföreträdande chef, gruppchef, klinikchef.

– Vi har policys och lagar om det här. Det är bara att förhålla sig till. Sjukhuset kunde enkelt ha googlat fram en föreläsare från DO. Det här hade kunnat bli ett ämne. Särskilt eftersom sjukhuset vill profilera sig som multietniskt.

Ramaskri
Tiden gick. Inget hände. Efter att ha pratat med några kolleger bestämde han sig för att vända sig till tv-programmet Debatt.

Det blev ramaskri. Det blev ett nytt Debattprogram. Peter Magnusson kallades in till ett möte med fyra chefer. I fickan hade han en bandspelare. Ledningen ville ha ett löfte om att aldrig mer gå till medier. Han frågades ut om han förstod hur dåligt hans kolleger mådde av det han gjort.

Peter blev av med sitt nattskift, kollegerna tystnade när han kom och en informationschef gick ut i lokaltidningen och sa att han var helrökt på Iva.

Ledningen kallade in ett konsultföretag som skulle utreda eventuell rasism.

Utredningen visade inga tecken på rasism. Däremot personliga konflikter. Utvägen blev att samma företag skulle hålla i två dagars medlingssamtal med Peter och utvalda kolleger.

Kroppsvisitation
Efter att konsulten frågat om de fick kroppsvisitera honom före samtalen (i jakt på bandspelare), och efter att en sjuksköterska sagt att hon ville ta livet av sig på grund av honom gick Kommunal in och såg till att ”medlingen” avbröts.

Nu blev Peter Magnusson arbetsbefriad.

– Jag kan inte arbeta med någon som vill ta sitt liv på grund av mig i ett yrke där vi ska rädda människoliv. Men vad hade de för ansvar att jag inte hoppar från Södertäljebron efter två dagar av ren mangling?

Han tyckte då att tre veckors arbetsbefrielse inte kunde vara så farligt.

– Jag trodde verkligen att sjukhuset skulle reda ut det här. Jag tyckte att jag tagit upp världens mest okontroversiella fråga – vi vill inte ha rasism på Södertälje sjukhus. Men jag var naiv. De har vänt arbetsbefrielsen mot mig. Nu börjar jag se att vägen hit varit rätt spikrak. Jag var illojal och ska inte tillbaka.

Men han säger sig inte vilja något annat.

– Det är inte riskfritt att prata med medier. Vi måste bestämma om fina policys och lagar är ett spel för gallerierna, eller viktiga. Då bör vi ju kunna tillämpa dem. Det är jätteviktigt att personal inom sjukvården ska kunna rapportera om olägenheter. Det är ju ingen sekt.

FOTNOT: En landstingspolitiker har anmält sjukhusets hantering av Peter Magnusson till JK, som utreder ärendet. Kommunal och Södertälje sjukhus förhandlar fortfarande om hans tjänst.