NOTIS. När Blekingegadeligan åkte fast 1989, så var det en överraskning för alla.

 

Ingen hade hört talas om dem, varken polisen eller de politiskt aktiva på vänsterkanten. Ändå hade de varit verksamma i decennier.

Arbetade i tysthet

Inget kunde vara mer fel än att kalla dem terrorister.

 

Terrorns språk är spektakulärt och symboliskt.

 

Blekingegadeligan praktiserade en politik utan sken.

 

På det sättet kan de fungera som inspiration för praktiskt politiskt arbete i vardagen som inte gör så mycket väsen av sig.


Som superhjältar

Jag minns hur de gripna 1989 beskrevs som välartad medelklass och hur människorna i deras omgivning vittnade om sin fullständiga okännedom om denna del av deras liv.

 

På något sätt påminde det mig om de superhjälteserier jag stoppat mig full med under förpuberteten: De dubbla världarna, den hemliga identiteten.

 

De skulle bara veta.

Omdömet fördunklas i underjorden

Men det klandestina riskerar alltid att leda till paranoia och bristande reflektionsförmåga.

 

Mycket av detta blir också synligt genom Øvig Knudsens heltigenom rafflande bok.

 

Den är skriven med fina perspektivväxlingar, från en berättelse baserad på en källa inifrån gruppen till polisens tafatta gissningar.

 

I efterskott har andra av gruppens medlemmar också kommenterat Øvig Knudsens framställning: historien är ännu inte slut.

 

Förlag: Karneval.

Läs också: Wikipedia om Blekingegadeligan.

Christian Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn