RECENSION. Det finns en kanske ett dussin riktigt värdefulla böcker om arbetartraditionens författare. Två av dem har Lars Furuland skrivit.

 

Jag tänker på handboken Svensk arbetarlitteratur, en litteraturhistorisk bragd som kom 2006, och på boken om Ivar Lo-Johansson – Statarnas ombudsman i dikten – från 1976.

 

Nu har han fyllt åttio år och skrivit sina memoarer, Mina dagsverken.

 

Från Dalarna till Uppsala

Lars Furuland föddes 1928 och tidigt blev Malung i Västerdalarna hans hembygd.

 

Fadern var föreståndare för Malungs folkhögskola och hade gjort en klassresa från ett småländskt småbrukarhem. Modern kom från ett bruksarbetarhem i Karlskoga.

 

Pappa Gunnar var lärare och hörde till de få som faktiskt skickade efter och läste Adolf Hitlers Mein Kampf för att få en uppfattning om det nya Tyskland. Efter läsningen blev han en glödande antinazist, fick hatbrev och hamnade i slagsmål med lokala nazister.

 

Sonen skämdes för att fadern alltid skulle tala offentligt och skriva passionerade artiklar som retade upp folk.

 

Furuland gick ändå i sin pappas fotspår. Han börjar sin folkbildnings- och forskarbana i Uppsala och doktorerar i början på 60-talet med avhandlingen Statarna i litteraturen, som grundar hans livslånga intresse för arbetarlitteratur.

 

1965 bildas ”Avdelningen för litteratursociologi” vid Uppsala universitet, 1979 blir Furuland den förste professorn i ämnet.

Intressanta inblickar

Biografin har en imponerande spännvidd om man ser till Furulands verk.

 

Tyvärr är det också bokens svaghet, eftersom den försummar berättarens liv.

 

Visst blir det intressanta inblickar i forskarens villkor före kopiatorn och mikrofilmen. Eller hur de första litteratursociologiska forskningsprojekten verkligen breddade kulturlivet och den litterära offentligheten. Roliga episoder från de många folkbildningsresorna ute i landet går också an.

 

Men de faktaspäckade sidospåren, ofta på folkbildningspionjärer, kollegor och kulturprofiler tyngs av en handboksprosa och utförlighet som väl forskaren anser relevant, men knappast en memoarläsare.

 

Man undrar

Kanske borde Furuland istället ha stannat längre vid sin mor, Sigrid.

 

Hur såg hennes liv ut i skuggan av fadern? Hur formades Lars av faderns frispråkighet och hetsighet?

 

Pojkens ”fanatiska kortvågslyssnande”, vad betydde DX-ing för valet av karriär?

 

Hur var det att komma från en enkel folkhögskolemiljö till det högbrynta Uppsala?

 

Man undrar.

 

Aldrig på osäker mark

Furuland berättar att han aldrig fört dagbok, i förordet rättfärdigar han det med att dagboken ger ett för närsynt perspektiv på det förflutna.

 

Tvärtom önskar jag att han skrivit dagbok, så att han funnit en omedelbar väg in på lite mer privat och osäker mark.

 

Ta det 55-åriga äktenskapet med Doris.

 

I backspegeln konstaterar han att hustruns plikttrogna arbete med hem och barn har varit en förutsättning för hans forskarkarriär och att det är bra att inte båda makarna haft intellektuella yrken, då det vanligen leder till skilsmässa. Något föredöme i jämställdhet har han inte varit.

 

Mer närgånget än så blir det inte.

 

Privatlivet är bakgrund

Så långt kommen börjar jag inse att vi här har att göra med en slags kollektivskildring i biografiform, där den anspråkslöse huvudpersonen ”finns” i alla de han skriver om, i alla forskningsprojekt han lagt ner sin själ i.

 

Böcker och läsning är Furulands liv, det privata livet med dess konflikter är bakgrund.

 

Han får syn på sig själv genom anhöriga, kollegor och författare, där en handfull varit betydelsefulla för hans vägval.

 

Han berättar kort och neutralt om bekantskaper med Stig och Kerstin Ekman, med Sven Delblanc, med Ivar Lo och Ann Smith, längre om Ragnar Oldberg och Stig Sjödin. Han skildrar Jan Fridegård med särskild värme.

 

Klarhet och stringens

Också som minnestecknare framstår Furuland som en samhällsengagerad litteratursociolog: hellre sakinnehåll och kartläggning, än subjektiv tolkning och djup.

 

Alltid vänlighet, aldrig ett förfluget ord.

 

Med sedvanlig pedagogisk klarhet och stringens har han gett en rik bild sina erfarenheter i litteraturens och folkbildningens tjänst.

 

För mig hade han gärna fått borra mer i det personliga.

 

 

Memoarer: Mina dagsverken – Minnen från folkhögskolor, folkbildning, universitet och möten med arbetarförfattare.  

Författare: Lars Furuland.

Förlag: LaGun memoar.

Tony Samuelsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn