KRÖNIKA. Vilket slags verklighet skapar vi med lögner? Vilket slags sanning skapar vi med lögner?

Frågor som dansar i skenet av lågorna, mellan vedträna som jag kastar på elden, regnigt julislut vid Töfsingdalens nationalpark. Renar betar i dalen, korpar cirklar ovanför med envetet hesa skrik.

I händerna Antonio Gamonedas långdikt ”Beskrivning av lögnen” (Tranan, 2009, övers. Ulf Eriksson). 

Ännu doftar den av brandrök och sidorna har sotflottiga tumavtryck.

Ur hjärtat
Gamoneda både tränger igenom och tassar på tå kring lögnen i sina ofta plågsamma drabbningar med glömskan och minnet, med begäret och eftersmaken, med impulsen och eftertanken.

 
Foto: DANIEL OCHOA DE OLZA/AP  
   

Det är skrivet ur en sorts självrättfärdigande smärta, som hos någon som har ont men vägrar erkänna de omöjligheter som hör till livet.

Det är spanskt tema på bokmässan i år, men Gamoneda är märkligt frånvarande i seminarieprogrammen. Han kommer inte till mässan. Men förhoppningsvis gör hans bok det. I travar.

En av mina föresatser för 2009 var att läsa mer poesi. Varför? Antonio Gamoneda är en del av svaret.

Gamoneda erbjuder ingen tröst, men han skriver poesi med hjärtat, ur hjärtat.

Passionen
Han skriver:

 

”Efter kunskapen och glömskan: vilken passion angår mig?”

Just den här. Den poesi som får mig att lämna en grå och regnig dalgång i fjällen, för att i nästa sekund befinna mig i dammig, spansk värme där hortensian blommar. Där lögnen är flyktväg och smärtpunkt i ett.

Passionen – det är den som rycker läsaren ur verkligheten för en stund, erbjuder en annan plats att vistas på.

Vem?
Sanning eller lögn? Vi behöver inte bestämma och benämna vare sig det ena eller andra. Lyssna till Gamonedas fråga:?

”Vem talar ännu till det svedda hjärtat när fegheten satt namn på alla saker?”

Poesin.

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn