FÖRHANDSLÄSNING. Den korta (140 sidor) berättelsen Yarden, som utkommer i nästa vecka, är en skildring från Sverige som det ser ut längst ner, bland dem som jobbar med tillfälliga påhugg och därför måste finna sig i allt för att kunna komma ifråga dan därpå.

Kristian Lundberg har det relativt drägligt jämfört med de helt rättslösa eller helt utslagna som han möter på sin väg. Ändå är villkoren för en timanställd paketlastare eller nybilstvättare så hårda att han börjar betvivla sin mänsklighet.

En skör kris

Resultatet blir vittneslitteratur, i sin utsatthet besläktad med till exempel Primo Levis eller Imre Kertesz skildringar från förintelselägren. Hopplösheten försätter huvudpersonen i en skör kris, där minnena från den otrygga uppväxten i Malmös fattigaste områden gör sig påminda, liksom alla de ungdomsvänner som mer eller mindre mangrant gått under.

Samhällsreportaget – med initierade skildringar av hur arbetsmarknaden metodiskt urholkas – får därigenom en existentiell dimension som tar formen av brännande resonemang. Vad är en människa? Vad är det att vara underklass idag jämfört med på sjutttio- och åttiotalet?

Och trots allt – mitt i eländet finns en hemlig dimension av osläckbart hopp.

J.S.

Utdrag

Här publiceras med författarens och förlagets vänliga tillstånd ett representativt utdrag ur boken:

 

   
   
   

”Under ett knappt år har jag försörjt mig som timanställd. Daglönare. En sådan som kommer och går och som man aldrig behöver lära sig namnet på – en spöklik vålnad, en utbytbar kugge, en fjäder som aldrig brister. Fabriker. Lagerlokaler. Parkeringsplatser. Övergivna platser, bespottade platser. Jag känner de inhägnade områdena. Jag har utfört alla slags arbeten till en minimal ersättning. Jag tjänar drygt hundra kronor per timme. Hundratretton kronor, om semesterersättningen skall räknas in. Jag söker mig inte tillbaka till arbetet för att jag tror att det skall förgylla mig; för att jag vill återskapa min klassresa. Jag gömmer mig inte bakom orden, gömmer mig inte bakom tanken att detta bara är tillfälligt – att jag är här bara för att rapportera om det som sker. Jag är här för att jag är just jag; ansamlingen och konsekvenserna av en rad beslut som jag då inte kunde överblicka.

Jag gör det för att det är det enda jag egentligen kan; arbeta med kroppen.

Vad är det som gör en människa?

Ofta stannar tanken vid det: vad gör en människa? Jag kan inte svara på det. Ibland tänker jag att det som skapar en människa är förmågan att välja det goda. Andra gånger tror jag inte ens att det finns någonting sådant som godhet. Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningarna så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.

Vi liknar varandra, som bara människor kan göra; samtidigt blir alla ansatser av godhet och ondska närapå explosionsartade när de som här – fabriker, lagerlokaler, parkeringsplatser – äger rum under ett våldsamt tryck. Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga.”

Läs också: Crister Enanders vänporträtt av Kristian Lundberg, LO-Tidningen 25 september 2009.


Kristian Lundberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn