PORTRÄTT. Det var med orden det började. Med böcker som Ett torn högre än jag själv, den märkliga prosalyriska Barcelonaincidenten och Anteckningar om det som består för att enbart nämna några få av de många diktverk och romaner Kristian Lundberg skrivit efter debuten Genom september 1991.

Tidigt läste jag hans suggestiva och nakna poesi, svärtad av smärtsamma livserfarenhet; dikter som bars fram av ett brinnande socialt patos, som alltid har en given politisk klangbotten där litteraturen är på allvar – på blodigt allvar. Det gäller – där långt ut på den blanka knivseggen – liv eller död, rörelse eller stagnation.

Det är tydligt att skrivandet – formulerandet, detta att ta ut bäringen i tillvaron – är en existentiell nödvändighet för Lundberg, ett yttre manifesterande av en stark inre kraft. Han skriver av en sorts moraliskt tvång. Han skriver för att han har ett angeläget ärende.

Orden är räddningen. Orden är livet. Orden är motståndet mot den döda ordningen – den livshotande likgiltighet – som tycks härska alltmer oinskränkt i den obarmhärtiga tid som är vår.

Ljuset och ondskan
I dikterna finns ett, av många kritiker ofta påtalat, sökande efter en strimma av barmhärtigt ljus i det stora mänskliga mörkret, men där finns också – och viktigare, tror jag – ett sökande efter den ondska som döljs i det bedrägligt goda. Människan är människans varg. Det är en insikt som föder upprördhet över sakernas tillstånd. Det är en kunskap som skapar vrede.

Vrede är viktigt, den är avgörande. Vrede är en – av de flesta underskattad – drivkraft. Vreden handlar om orättvisor. Vreden handlar om klasshat. Det handlar om det märke, inbränt djupt i köttet ända in till själen, ett märke som aldrig går ur; ett märke som alltid syns.

Vad säger detta märke? Jo, att du är underklass. Att du är en träl, för att tala med August Strindberg. Jag vet. Jag har ett själv.

Tröst och uppror
Kristian Lundbergs diktsamlingar förmår – paradoxalt nog – på en och samma gång ge tröst och lindring samtidigt som de stärker den vredgade viljan till uppror och lusten att sätta sig på tvären, de ger näring åt längtan att göra motstånd.

De skänker mod, ett slags aktiv förtröstan, i samma andetag som de med skrämmande precision skildrar samtidens förfall och det moderna samhällets pågående sammanbrott.

Gapflabb
Första gången jag träffade honom, den kände och inte så litet beryktade poeten sprungen ur Malmöligans råa och tuffa asfaltmylla och betongghetton, arbetade han i en kristet inriktad bokhandel. Han trivdes inte alltför bra i rollen som föreståndare; han var – om man säger som så – inget naturligt chefsämne.

Från den tiden är det jag bäst minns alla gapflabben vi delade när han passat på att smita en stund från jobbet. Och de förvirrade litterära utfärderna vi företog med mål som Hjalmar Gullbergs bokskogar och det Vita huset, Bökeberg gård. ”Den brutale fripassageraren” blev därefter min inte helt smickrande beteckning i diktsamlingarna han skrev.

En hatbok
Ett tag höll vi på att skriva en bok. Det blev en sorts svart hatbok som vände sig mot samtidsförfallet, litteraturens marginalisering och kommersialisering, det nya klassamhället och de växande klyftorna.

Titeln var given. Fy fan vad jag är trött….

Det blev en rejäl bibba papper med vredgade utbrott över kreti och pleti, varvat med estetiska diskussioner och mer eller mindre ambitiösa ansatser att ta temperaturen på den tid vi lever i. Kanske var det – på sitt sätt – tur att vi gav projektet båten, att vi tappade intresset.

Känslor och fakta
Med skrivandet inleddes en ny fas. Kristian – och även jag – öppnade sig mer och mer. Annars förblev livserfarenheterna länge likt skör is. Det var en terräng vi undvek att beträda.

 

Men med tiden, sakta och trevande, byttes förtroende mot förtroende. Ty hur man än vrider och vänder på vänskapens villkor förblir vissa saker sig lika.

Arbetarungar pratar inte gärna känslor. Så är det. Så har det alltid varit. Det är inget att dividera om. Aldrig att man, på kvittrande medelklassmanér, vidrör eller lägger ut texten om såren man bär på i djupet av sin själ.

 

Fakta är en sak. Att Kristians farsa bara stack från familjen, det gick att berätta. Att hans mamma har problem med nerverna, och att hon när Kristian var ung, hamnade i psykotiska tillstånd och att syskonskaran då fick klara sig själva bäst de kunde, i princip lämnade vind för våg. Det är fakta. Det går att berätta, ge ord åt utan omsvep. Rakt på sak.

Endast genom orden
Men misären de periodvis levde i – och som nu skildras i Kristian Lundbergs nya bok Yarden – nämnde han inte. Det hade varit att gå för långt. Då hade han själv framstått som ömkansvärd. Sådant undviker man instinktivt som arbetarunge. Fakta är en sak, att gå omkring med känslosamhetens håv något helt annat.

Endast genom orden, ensam med anteckningsboken, kan vissa saker berättas. Att tyst viska till pappersarket, som Strindberg sade.

 
Foto: BRUTUS ÖSTLING  
   

Pansarintegritet
Kristian Lundberg är allt annat än lätt att lära känna. Han gömmer sig. Han försvinner lätt bakom sin trevlighet, han smiter undan med sina skämt, sin kvicka munvighet. Skyddspansaret är hårt, snudd på ogenomträngligt. Det är tjockt. Integriteten orubblig.

Av erfarenhet, den hårda vägen, har han tvingats lära sig att varje blottad svaghet är en given fördel för fiender och öppnar för illasinnade anfall – allt från socialtjänstemän, dryga förmän, såväl poliskonstaplar som poesipoliser och själens furirer.

Nu vänder det!
Kristian Lundberg har tvingats lära sig att alltid förvänta sig det värsta. Han tror minst ett par gånger varje vecka att himlen ska falla ner över hans huvud. Det kan bara bli sämre.

Samtidigt är han ändå, på rent jävla trots, en obotlig optimist på djupet. ”Nu vänder det!” är ett av hans vanligaste tillrop när måndagarnas moln tycks tunga som betong.

Han lever kvar i vardagen. Han har, trots klassresan, inte lämnat sitt ursprung. Rötterna går djupt. De lever, ger ständigt ny och vital näring åt hans skrivande.

 

På alla sätt är han samme utstötte och pariastämplade utanförvarelse som han kände sig som i tonåren då kläderna var otvättade, hungern rev i magen och alla redan på avstånd såg att han minsann inte var som de.

Skärvan i ögat
Dessa erfarenheter har gett honom en blick som de flesta saknar. Skärvan i ögat gör verkligheten tydlig, det som endast rör sig i skuggorna ser han klart som låg de belysta av starkt solsken.

Han ser den växande sociala misären, de nyfattigas elände, de fattiga och förstörda; orättvisorna, lindandet och utanförskapet.

Kristian Lundberg äger blicken. Han ser utan behagliga skygglappar vad som händer och sker i detta vårt moderna Sverige.

Han registrerar skiftningar med en exakthet som är få förunnat; en förbannelse som de flesta slipper. Hans intuition, hans närmast seismografiska känslighet, är så välutvecklad att den tenderar att förvandlas till en sorts dagligt lidande.

Skör och burdus
Lundberg är lättsam och inbunden, burdus som gamla tiders hamnarbetare och skör som kinesiskt Mingporslin, ofattbart driftig och ändå skygg och undflyende. Burdus och blyg, som sagt.

Det är kanske svårt, för en som inte känner honom, att få de olika skepnaderna och egenskaperna att smälta samman. Kontrasterna i hans personlighet är påfallande.

Men jag har sedan länge insett att de olika dragen förutsätter varandra. Kristian Lundberg är en man som lever ett hårt och normalt vardagsliv och ändå har stora delar av sitt medvetande inne i litteraturens ekokammare.

Självlärd
Han är dessutom autodidakt, en av de allra sista av sitt slag i den litterära världen. Han har inte ens gått gymnasiet.

Hungrigt och girigt, som en svulten och föraktad varg, har han slukat den bildning som andra får mer eller mindre gratis – de bemedlade, de bortskämda, de som aldrig lär sig värdesätta orden, historien och de författares insikter som en gång gått före och likt forna tiders stigfinnare brutit marken åt oss efterlevande.

Obehindrat rör han sig från Arthur Rimbaud till Bo Setterlind, från Paul Andersson till Stephané Mallarmé, från Johan Henric Kellgren till Katarina Frostenson. Bildningen har han tvingats stjäla, fräckt har han snott den från silverskedsbroilernas bokhyllor.

Ett par stockar i veckan
Däremot, det måste jag erkänna, är det svårt, för att inte säga omöjligt, att få bilderna av vardagens Kristian att till fullo smälta samman med poeten som skriver den känsliga och finkalibrerade samtidspoesin under namnet ”Kristian Lundberg”.

Vad har den glupskt snusande mannen – det måste gå åt ett par stockar i veckan – som ler och oftast skrattar bort det mesta, vad har den mannen med diktaren att göra? Var möter de varandra?

Den poetiska värld, inte olik en alldeles egen värld som speglar och förtydligar vår egen verklighet, som han genom åren skapat tycks mig ligga långt – mycket långt – från den man som varje dag lever sitt familjeliv, som sliter hund för att få pengarna att räcka till alla räkningar och till mat på bordet även i slutet av månaden.

Det är som om det rörde sig om två skilda personer.

På egna villkor
Jag har, numera, lärt mig acceptera det. Jag kan inte förstå det.

Å andra sidan var det samma sak med Lars Forssell. Aldrig gick diktaren Forssell att foga samman med människan Lars.

Jag tror det är en del av den stora och äkta lyrikens hemlighet. Den existerar alltid på egna villkor, i egen rätt. Kristian Lundbergs dikter lever i högsta grad ett eget liv bortom vår begränsade horisont.

 

Läs också: Ett utdrag ur Yarden.

Crister Enander
Skriv ett  e-postbrev till kulturredaktörn