I april i år började Annelie Hellander sitt uppdrag som förste vice ordförande för Kommunal.
Genom att arbetsträna.
”Lite mindre mopsig” än tidigare ställer hon sig frågan vad det innebär att arbeta till 100 procent.

Hon är visionären och strategen och i behov av initiativutrymme. Vill förutse och påverka, inte bara hantera konsekvenser. I början av 1980-talet var hon yngsta medarbetaren på förbundskontoret. Uppstudsigt tog hon tag i arbetsmarknadspolitik och yrkesutbildningsfrågor. Fick plats i statliga utredningen om treårigt yrkesgymnasium. Att se helheten blev ett ledord. Samtidigt trängde hon undan minnen från en svår barndom.

När norrlänningen hon var kär i ville hem hakade hon på, hamnade ”vid vägs ände” och lärde sig jaga älg. Senare blev hon kommunalråd i Vilhelmina.

– Jag ville prata med medborgarna, få dem att bli delaktiga i att skapa hopp, säger hon.

Det gick inte så bra.

– De valde mig, men gillade inte mitt sätt att vara.

Kommunalråden hade varit starka män som suttit länge och styrt handfast.

Återvinning

Dessutom tog hennes äktenskap slut och hon kände sig fast i Vilhelmina, med nioårige sonen.

Men så fick hon ett samtal från Kommunals förbundskontor och genom en varannanveckaslösning var hon tillbaka efter 17 år. Recycling, säger hon själv: Återanvändning av gammal ombudsman.

Annelie Hellander pysslar med mackan på konditori Hurtig i centrala Stockholm, ett stenkast från där hon nu bor.

– Allt är så stort nuförtiden, säger hon och lägger undan halva brödskivan.

Tunga minnen
I maj 2007 valdes hon av kongressen för att efterträda Lars-Åke Almqvist när han gick i pension två år senare.

Privat tyngde minnena från barndomen allt mer. Hennes pappa hade utsatt både henne och brodern för sexuella övergrepp. Mamman hade inte ingripit. Pappan slogs och föräldrarna söp. Brodern blev narkoman och när han senare fick cancer vårdade Annelie honom tills hans död.

– Jag upplever det nästan fysiskt som om jag varit olika personer, privat och offentligt.

Att hävda sig i jobbet blev som en kompensation.

Ensam kvar
Under de första åren i Norrland råkade Annelie än mer illa ut. Ett utomkvedshavandeskap gjorde att hon höll på att stryka med. Kort efteråt frontalkrockade hon med en buss och blev inlagd i flera månader på sjukhus.

På grund av det tunga psykiska bagaget hade hon tvekat inför chefserbjudanden. Men när mamman dog 2005 (pappan hade liksom brodern gått bort tidigare) tänkte hon: Nu är de borta, nu behöver jag inte längre stå ansikte mot ansikte med det svåra, nu är det bra.

– Jag kände mig stark och tackade ja till jobbet som chef för arbetslivsutvecklingsenheten.

Också vice ordförandeskapet trodde hon skulle gå bra.

Men förra sommaren fick hon hämtas av ambulans på jobbet. Läkaren konstaterade hjärtmuskelkramp, stressrelaterat. Själv tänkte hon att det förflutna blivit fysisk smärta.

Ner i mörkret
Därefter föll hon djupt ner ”i det svarta”.

– Jag var riktigt illa, på väg att ta mig av daga, säger hon.

Efter terapi och medicin började hon åter tro på en facklig karriär. Lars-Åke Almqvist sa att när hon tar sig upp blir hon ännu bättre än förut.

– Jag är mycket coolare och lugnare nu, mer närvarande, tillstår hon och kilar iväg för att se om hon kan få påfyllning på latten.

En tid senare träffas vi på Observatoriekullen, hennes ”balkong”, dit hon tar middagen ibland.

– Vad tuff du ser ut, säger fotografen.

Själv ser hon sig i någon mening som mentalt och psykiskt funktionshindrad. Hon brottas med frågor som om man får vara Kommunals första vice ordförande och inte prestera till 120 procent. Kan det till och med vara en tillgång att vara lite ”tilltufsad”?

Steg för steg
För hon kom tillbaka: Den 1 april i år stod hon med ett fång rosor i handen, glad att tillträda. Medlemmarna måste få makt över sina egna liv både privat och arbetsmässigt, deklarerade hon. Själv började hon med arbetsträning, gick via 25 och 50 procents tjänstgöring till heltid nu i augusti.

Om det funkar får framtiden utvisa. Ett steg framåt var att berätta sin historia i Kommunalarbetaren. Förbundet har varit fantastiskt, tycker hon.

– Men jag är inte hundra procent säker på att det känns så för alla anställda. Vi måste vara lyhörda för gnissel i maskineriet. Och våga ta i problemen.

Säger första vice ordföranden som bland annat har ny personalpolicy på agendan. 

 

 

Annelie Hellander vill ha:

  • Gemensamma LO-kontor, inte förbundsuppdelade, på mindre orter.
  • Mer facklig aktivism än administration.
  • Mer vardagssolidaritet
  • Medlemmars hälsa som en facklig fråga
  • Ett barnvänligare samhälle så att kvinnor börjar föda barn tidigare


FAKTA / Annelie Hellander

Ålder: 53 år.
Jobb: Kommunals första vice ordförande sedan april i år.
Familj: Sonen Jens-Olle, 18 år.
Bakgrund: Barnskötare från Halland.
Om lönen, 56 926 kronor: Hög, känns lite skamligt. Skapar i någon mån alltid distans. Men ändå: Alla mina pengar har jag slitit ihop själv, har inte fått något hemifrån. Och vem skulle utsätta sig för det här om man inte tjänar skapligt?
Om 15 år: Är pensionär, ganska engagerad på något vis. Arbetar mycket med mitt måleri och mina textilbilder. Har troligen ett galleri och får med mina produkter på Liljevalchs vårutställning.