KRÖNIKA. Det är aldrig för sent att ge upp, skaldar pessimistkonsulten och komikern Ronny Eriksson. Men det visste, för att använda en sliten klyscha, redan de gamla grekerna.

Ta Sofokles, som ansåg att ”människorna äro beklagansvärda lekbollar för grymma och nyckfulla gudamakter”, som det står i mitt gamla uppslagsverk.

Som urbota pessimist har man det inte lätt i dessa dagar, folk tycker att man ska tänka positivt trots att världen alltigenom är absurd, trots att talibaner bränner ner flickskolor i Afghanistan, SD kommer in i riksdagen och Socialstyrelsen förordar KBT (kognitiv beteendeterapi) framför vanlig hederlig psykodynamisk terapi.

Det är som ateisten och pessimisten Ingemar Hedenius – förbundet Humanisternas ”andlige” fader – skriver i sin dräpande och roliga ”Varför blev jag den jag är”:

”I människornas värld kan vad som helst inträffa; det vidrigaste, dåraktigaste, gemenaste och det mest fasansfulla: kort sagt det absurda.”

Tag och läs!

Man tenderar att se ner på den pessimistiskt lagde, ”ryck upp dig!” kan man säga.

Men pessimister är inte folk som håglöst går omkring och hänger med huvudet och skulle önska att de vore mer optimistiska, pessimismen är en filosofisk skola för de som vågar skåda sanningen om vår existens i vitögat.

Man behöver inte ens vara ateist för att sälla sig till de namnkunniga pessimisterna, det finns en lång rad berömdheter – religiösa pessimister – som har genomskådat det vanvett som kallas livet: Pascal, Dostojevskij, Kierkegaard och Graham Greene, för att nämna några.

För den som har det minsta anlag för positivt tänkande rekommenderas ovanstående författare och tänkares alster varmt.

Bäst att aldrig födas

Om inte det skulle hjälpa, läs de grekiska tragöderna, av vilka man kanske måste hålla Sofokles högst. Tänk bara på hur sant han skaldade i sitt sista, postumt utgivna verk ”Oidipus på Kolonus” (han kunde inte släppa sin olycklige Oidipus, den gode Sofokles):

Aldrig födas är yppersta lott.
Därnäst, om man en gång är född,
ofördröjligen återvända
till det land därifrån man kommit.

Det intressanta är hur Sofokles fullt begripliga pessimism (han ska snart dö) fortplantat sig i världsåskådningar och tankesystem.

Säg den buddist som inte skulle hålla med Sofokles. Och Schopenhauer skulle säkert ha nickat medhåll.

Vad var det jag sa

Det försåtliga med pessimismen som skola är att den alltid till sist får rätt: vi ska alla dö.

Pessimisten är också böjd att hålla med Ingemar Hedenius om det han kallar ”det ondas vikt”.

Det är sant att det onda alltid överväger det goda. Man kan samla goda handlingar på hög, ändå uppväger detta berg inte det enstaka onda man gjort.

Vilket skulle bevisas.

Erik Löfvendahl
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn