Sent omsider ger regeringen åtta miljarder kronor till kommuner och landsting för att mildra krisen. Ännu mer, tio miljarder kronor, går till sänkt skatt för dem som redan har jobb. Men medan kommunstödet direkt räknar hem arbetstillfällen får jobbskatteavdraget troligen svårt att klara något jobb alls.
 

 

Att sänka skatten ytterligare på arbete ska enligt budgeten skapa en ”ökad varaktig sysselsättningsnivå”.

Till skillnad från stödet till kommunerna kostar skattesänkningen tio miljarder kronor per år. Stödet till kommunerna ges bara tillfälligt under 2010.

På vad sätt skapar då skattesänkningen fler jobb?

Som vid tidigare skattesänkningar pratar budgeten om drivkrafter. ”Ökade drivkrafter för arbete gör att fler håller sig kvar och förblir aktiva på arbetsmarknaden”, står det i budgeten. Det vill säga att när den ekonomiska skillnaden blir allt större mellan dem som har jobb och dem som inte har väljer allt fler att jobba.

Dyra jobb
Att effekten finns är ganska klarlagt i ekonomisk forskning. Fler som vill arbeta ger i längden också fler arbetstillfällen. Men flera studier, bland annat en uppmärksammad granskning från Studieförbundet Näringsliv och samhälle har visat att regeringens tre tidigare jobbskattesänkningar haft en mycket begränsad effekt och varit mycket dyrt för varje skapat nytt jobb.

Den främsta kritiken har varit att skattesänkningarna har gått till fel inkomstintervall, till dem med medel- och högre inkomster, vilket påverkar arbetsutbudet minst.

Regeringen vill nu gärna framhålla att fokus i det nya jobbskatteavdraget ligger på låg och medelinkomsttagarna.

Men så är det inte, enligt budgetens egen redovisning.

De som tjänar mest på avdraget är enligt budgeten själv de 30 procent av inkomsttagarna som ligger just över medelinkomst (De får 7 procent högre disponibel inkomst).

 

Stora skillnader
De med lägre inkomster tjänar allt mindre på reformen ju mindre de tjänar.

Allra minst tjänar de med allra lägst inkomster. (De får 3 procent högre disponibel inkomst).

Ännu större blir skillnaden i kronor räknat.

Det finns dock en annan sida av jobbskatteavdraget. Det är att det ökar inkomsterna hos konsumenterna.

I och för sig är det de med bra inkomster får mest, men i bästa fall ökar de sin konsumtion. Därmed säljer företagen mer, något som skapar fler jobb.

Men även här är de i högre inkomstintervall mindre benägna att öka sin konsumtion när de får mer pengar. I stället ökar de oftare sin fritid, det vill säga minskar arbetsutbudet i stället för att öka det.

Dessutom är alla människor i kristider mer benägna att stoppa undan sina nyförvärvade slantar som en reserv om tiderna skulle bli sämre och de själva till och med bli arbetslösa.

Klokare satsningar
Frågan är alltså om det inte hade varit klokare att lägga de tio miljarder kronorna på stimulanser som helt säkert gagnar ekonomin och som man vet ökar antalet arbetstillfällen. Bland dessa kan nämnas infrastruktursatsningar, som i budgeten bara får en miljard kronor.

I kommuner och landsting är cirka 20.000 personer varslade om uppsägning, vilket indikerar att större stöd till offentlig sektor i krisens hägn både skulle spara arbetstillfällen och öka konsumtionen – till nytta för andra yrkesgrupper.

Det som mycket skarpt lyser med sin frånvaro, något som är närmast nödvändigt om budgeten ska kallas en krisbudget, är förbättringar av den i orostider så viktiga a-kassan.

Det skulle hålla konsumtionen uppe både bland de arbetslösa och bland dem som fortfarande har jobb, och underlätta övergången till nya jobb.