Bild:

– Jag är boråsare, och Skogsryds restaurang var ju det finaste stan hade. Jag minns inte, men kanske var jag där som liten. Men jag vet att jag gick utanför och beundrade byggnaden, säger Lill-Marie Boström som bygger miniatyrer av svenska byggnader hon tycker är tillräckligt speciella.
 

Efter några kilometer på smal grusväg omsluten av tät barrskog öppnas plötsligt den mossgröna massan. Mitt ute i det vilda har någon röjt för ett landskap i miniatyr.

 

Det är Herrljungas Las Vegas. Och här härjar den personliga assistenten Lill-Marie Boström på all ledig tid.

Utöver att sköta två bostadshus, en gigantisk trädgård med damm (djup nog att simma i ”jag kunde inte sluta gräva”), perenner, sommarblommor, bärbuskar, träd, två verkstäder (”jag och gubben har varsitt hus och varsin verkstad”) och ett sommarkafé – har hon byggt närmare 30 miniatyrer av mer eller mindre kända byggnadsverk.

Drömprojektet: Sundborn
Här trängs bland annat hela backstugebyn Åsle Tå, Borås gamla teater, Åsarnas kyrka från Jämtland och Herrljunga gamla kvarn. Alla i ungefär samma höjd som Lill-Marie Boström själv.

– Målet är att göra något från varje landskap. Men jag lever nog inte tillräckligt länge för att hinna med det, säger Lill-Marie samtidigt som hon snabbguidar oss genom sin värld. 

Än så länge finns bara Västra Götaland och Jämtland representerade. Men hon har börjat gräva för vad hon beskriver som ett drömprojekt – Carl Larssons nationalromantiska gård i Sundborn.

Fotografier, egna och andras, är ofta starten för byggprojekten. När hon var i Sundborn fick hon kontakt med en släkting till Larssons som skickade ritningar av gården. Men när hon skulle göra Skogsryds gamla restaurang i Borås (som revs i mitten av 1960-talet) var det däremot ont om bilder.

– Då begav jag mig till Skogsryd, och hittade till slut en roddklubb där det fanns ett foto från baksidan av restaurangen. Och herrarna på klubben kunde berätta hur sidorna av restaurangen såg ut. Stället var ju Borås pärla. De herrarna har kommit hit och godkänt allt. Man får ju lite kompisar på köpet.

Ormar
Efter snabbtouren genom Lilleputtland, som hon döpt området till, bjuder Lill-Marie på kaffe och smörgåsar i sitt kafé. Vi hinner inte sitta ner särskilt länge innan hon flyger upp igen.

– Jag har ormar också! Vill ni se?

Vi hinner inte svara. En ormfobiker överlägger nu rätt så intensivt med sig själv. Det finns ju bara två alternativ: konfrontera rädslan eller springa rakt ut i skogen. Kanske låsa in sig i bilen också. Men inga beslut hinner tas innan Lill-Marie kommer utspringades från bostaden omslingrad av en jätteboa.

– Jag har täljt den själv. Jag har ett 40-tal där inne.

Och så kommer hon ut med en rad olika träormar, några klädda i riktiga ormskinn. Andra målade i autentiska färger. Alla väldigt stora. Hon reser ända till Småland för att hitta de rätta stammarna, det vill säga stammar som slingrar sig likt en orm. Ibland får hon gräva fram dem. Ormar har hon täljt i 30 år. Och ett par har hon sålt under årens lopp.

Mångsysslare
Utöver att arbeta som personlig assistent på dryga 94 procent är Lill-Marie alltså även snickare, vvs-montör, anläggare, betongarbetare och kafébiträde på fritiden.

Du har aldrig funderat på att byta yrke?

– Jo, det hade varit skôj. Men nu är jag 61. Det är ingen idé att byta nu. Jag är ju snart pensionär.

Och så lägger hon till att det är bra att hon inte är just snickare. Eftersom det är äldre byggnader hon återskapar så får det ju gärna bli lite vint.

– Det blir mer realistiskt eftersom man byggde lite skevt förr. Men jag blir bättre och bättre, och det blir finare och finare. Jag får passa mig.

Kommer du att fortsätta bygga som pensionär?

– Det blir gôrskôj. Då kan jag ju äntligen köra hårt.

Hon fyller på kaffe. I anslutning till Lilleputtland har hon startat sitt sommarkafé. Och köpt mer mark. En bra bit visar det sig när hon pekar bort över ett mindre fält, och en bit in i skogen för att beskriva hur mycket hon köpt.

– Det är många bussbolag som ringer. Jag måste bygga parkeringsplatser och så.

Gubben har tystnat
Den större delen av Lill-Maries fritid går inte åt till att bygga de små husen, eller tälja ormar (”ormarna är mer avkoppling”). Nej, det är grävandet som tar tiden.

Hon tippar att det blivit drygt hundra varv med skottkärran fylld med makadam bara under sommaren. Utöver att gräva grunden för Sundborn håller hon på att handikappanpassa Lilleputtland. Det ska finnas väldränerade grusgångar fram till alla byggnader, så att rullstolsburna människor kan ta sig fram.

Hon poängterar ofta att hon gör allt själv.

– Förr tjôtade gubben om mina projekt. Men nu är han tyst. Jag gör ju ändå som jag vill till slut.

Vad driver dig?

– Bor man i skogen är det roligt att ha något att göra. Det går ju inte att gå här hemma och inte ha något att göra.

Ser du något slut?

– Nej. Jag kommer att hålla på tills jag dör. Det är varierande, ett nytt projekt varje gång.

Blir du aldrig sugen på att släppa allt och flytta till en hyresrätt i stan?

– Aldrig. Här är lugn och ro. Ingen som vill ha mer kaffe?