Foto: JOHANNA HANNO  
   
 

KRITIKDEBATT. Thomas Anderberg, filosof, författare och en av våra absolut mest omdömesgilla och lärorika musikkritiker, har skrivit en bok av högsta internationella klass, full av lärdom, skarpsinne och känslighet.

Den handlar om kritik.

Och den gör det på två plan.

Dels en estetisk diskussion om kritikerns uppdrag förr och nu.

Dels ett bildningsperspektiv som handlar om hur den enskilde gradvis uppövar sitt omdöme.

Evolution och tradition

Detta senare insatt i ett brett perspektiv som utan att darra på manschetten blandar in hjärnforskning, antropologi och moralfilosofi i bildningsgången.

Så när en person genom åren lär sig allt bättre vad hon tycker om, och varför, när hon utvidgar och förfinar sina preferenser – då är detta samtidigt en förädling av människans medfödda och kulturärvda förutsättningar.

Det centrala exemplet på dylik personlig utveckling är berättelsen om en sjuårig pojkes överväldigande lycka när han stod i en vacker blåbärsskog och samtidigt drog sig till minnes några takter ur Tjajkovskijs första pianokonsert.

Upplevelsen kom att påverka både hans studieväg och yrkesliv. Ja till och med hans människosyn: ”i kontakten med andra kom han gång på gång att slås av olikheten i våra emotionella utrustningar.”

Informatör, kamrat och granskare

Man får anta att detta är självbiografiskt. För sällan har jag läst en så tillåtande och antielitistisk bok om estetiska frågor. Ingen mobbas. Utom möjligen yrkeskritikerna, vars typiska felsteg skoningslöst examineras.

Ja skildringen av skråets anpasslighet känns stundom nästan misantropisk.

Men det rör sig förmodar jag om pedagogiska karikatyrer. För den avslutande rekommendationen är lika bejakande som skildringen av den enskildes livsutforskning:

”Den goda kritikern fungerar inte som marknadsförare, profet och propagandist utan som informatör, kamrat och granskare.”

Ordkonstnärer

Bristen i boken är att Anderberg – måhända av pinsamhet – nästan helt utelämnar den viktiga dimensionen att kritikern också är en ordkonstnär.

En grundläggande komponent i hantverket är ju att kunna skriva så god prosa att både det beskrivna verket och kritikerns egen känslighet träder fram.

Kritikern skapar ett verk av bestående värde och outgrundlighet.

Och när skrivandet systematiskt förtigs reduceras kritikerns insats – helt emot bokens uttalade intentioner – till bedömning och värdering.

 

Det rätta ordet

Ett enda exempel – utöver Anderbergs egen genomgående formuleringskonst – hittar jag på vad vi kritiker egentligen håller på med, en engelsk musikskribents ”förlösande” beskrivning av Gavril Popovs jobbiga sjätte symfoni: ”en drucken människas vandring bland de utklädda folkmassorna på ett karnevalsområde”.

Anderberg förtydligar vad denna välfunna liknelse på sin tid åstadkom:

”Med den bilden får skeendena plötsligt en logik som skapar mening och en paradoxal skönhet.”

Så ska en slipsten dras!

Text och undertext

Själv har jag nått därhän att jag tycker att värderingar saboterar den kritiska textens arbete.

Visst är den här recensionen full av lovord och innehåller en allvarlig invändning. Men det är inte grejen.

Grejen är att jag ville förmedla det massiva, nästan villkorslösa bejakande som boken utstrålar.

Att den är en käftsmäll mot alla världens tråkmånsar.

 

Bok: Alla är vi kritiker.

Författare: Thomas Anderberg.

Förlag: Atlas.