Zuhra Omeradzic på altanen utanför huset i Färgelanda. I vintras pratade hon och hennes man om att byta köksluckor och rusta upp altanen. Så kom varslen och nu behövs pengarna till annat. – Jag köper bara det vi absolut behöver.
 

Det hjälpte inte att Zuhra Omeradzic visste vad det handlade om när hon blev kallad till personalkontoret. Tårarna bara rann när hon skulle skriva på uppsägningen.

14 år hade nog räckt, men hennes 13 år i bilindustrin på IAC i Färgelanda var inte nog. Den 9 augusti blev hon arbetslös.

Två veckor senare blev även Suad, hennes man, arbetslös efter tolv år på IAC. Den globala krisen har drabbat även Dalsland i Sverige.

– De borde göra undantag från turordningen när båda jobbar på samma fabrik, tycker hon.

Hon är 43 år, han är 50. De bor med döttrarna Irma, 19, och Emina, 17, i ett ljusblått hus tio minuters promenad från fabriken.

Halverad inkomst
De har haft det bra och unnat sig. Nu kan hon önska att de hade sparat lite mer.

Paret väntar på första utbetalningen från a-kassan. De vet inte vad de får. Zuhra räknar med 10.000 per person efter skatt, hälften så mycket som förut.

Så det blir inga nya köksluckor, ingen renovering av altanen, ingen hjälp till äldsta dotterns universitetsstudier och inga fler stödköp av lotter till yngsta dotterns handbollsklubb.

Nu gäller det att spara, men det är svårt när döttrarna vill ha nya märkesjeans. Arbetslösheten gör det inte lättare att vara tonårsförälder.

– Så länge jag kunde ville jag ge flickorna allt som jag själv inte hade. Kanske gjorde jag fel, funderar hon.

Uppbrott
Zuhra Omeradzic förlorade sin bror i kriget i Bosnien. Han blev 24 år. Själv fick hon fly med familjen hals över huvud över gränsen till Kroatien. Yngsta dottern var bara fyra månader när de fick ett dygn på sig att lämna hemmet i staden Kljuc. Men bosnier var inte välkomna i Kroatien. När Suad fick sparken bröt de upp på nytt.

– Vi hade inga pengar, ingen mat, ingenting. Det gällde bara att överleva.

De hamnade i Vänersborg. Det blev åtta månader på en flyktingförläggning i ett litet rum med två våningssängar. Sedan Dalsland – först en tvåa i Billingsfors och så en trea i Färgelanda. För tio år sedan flyttade de in i villan med ”världens bästa grannar”.

– Vi kom till Sverige för att komma undan kriget. Här vi kände vi ingen. Vi var inställda på att åka hem när kriget var slut. Jag trodde aldrig att jag skulle få ett jobb och ett riktigt hem i Sverige, säger hon.

Tuffare
Zuhra var utbildad maskintekniker i Bosnien. Före kriget jobbade hon på ett sågverk. I Färgelanda gick hon en 22-veckorskurs i plastteknik. Hon praktiserade en månad på nuvarande IAC och fick jobb strax efteråt, utan någon ansökan. Ett telefonsamtal räckte.

– Allt är nytt nu. Jag har aldrig sökt ett jobb i Sverige.

Hon tror att hon har det tuffare än en som är född i Sverige. Det beror inte enbart på namnet eller brytningen. På arbetsförmedlingen har hon fått rådet att använda släkten, bekanta och kontakter för att få jobb.

– Men jag har inga bekanta som kan ge mig jobb. Det är ett litet minus.

Hon har sett lediga jobb som truckförare i Trollhättan, fyra mil bort. Det grämer henne att hon inte kan söka dem. Bilen blev totalkvaddad vid en olycka i somras. Ingen skadades, men nu måste de börja arbetslösheten med lägga pengar på en begagnad bil. Det är ett måste när de ska söka jobb.

– Jag har alltid sagt att nästa bil skulle bli en ny Saab. Det skulle bli min insats för Saab, men nu har vi inte råd, konstaterar hon.

 

 

FAKTA / Hundratals har slutat
132 kollektivanställda och 21 tjänstemän på IAC, International Automotive Components, i Färgelanda blev arbetslösa i augusti. De varslades i februari. Tidigare i år slutade 72 kollektivanställda och 13 tjänstemän, som varslades i september förra året.
På ett år har 238 jobb försvunnit. I dag finns 300 anställa kvar.