På ett område förtjänar arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin oreserverat fackligt beröm. Trots många kritiker i det egna partiet och trots attacker från både C och Fp, fortsätter han att bestämt försvara las.

 

 

Han gör det inte sällan med argument som kunde vara hämtade ur en facklig ABC-bok. I Dagens Industri påpekade han att vår arbetsrätt underlättar smidiga lösningar, fungerar väl för arbetsgivaren och ger den anställde ett rimligt skydd mot godtyckliga uppsägningar.

Men inget av detta biter på hans borgerliga kritiker. Senast har folkpartiet föreslagit att arbetsgivarna vid alla arbetsplatser ska kunna säga upp fyra anställda utan att behöva förhandla med facket.

 

Diktatoriska befogenheter
En sådan ordning skulle leda till totalt godtycke. En arbetsgivare som år efter år kan sparka fyra personer bäst han vill får närmast diktoriska  befogenheter.

De båda borgerliga morgontidningarna DN och SvD drömmer sig tillbaka till 1950- och 1960-talen. Då påstås allt ha varit frid och fröjd, vilket enligt SvD:s chefredaktör bevisas av att den partssammansatta nämnd som hade hand om uppsägnigstvister hade ytterst få ärenden att behandla.

Goddag yxskaft, frestas men säga. Skälet till att det förekom få tvister om avsked på den tiden berodde på att den arbetsrättsliga praxisen gjorde det lönlöst för facket att klaga annat än i extrema fall av maktmissbruk.

 

Falsk historieskrivning
Men att beskriva 1950-talet som en konfliktfri samförståndsidyll är falsk historieskrivning. Arbetsplatserna var auktoritärt ledda på ett sätt som vore otänkbart i dag.
DN tror för sin del att bäst vore om frågan om anställningstryggheten helt lämnades över till arbetsmarknaddens parter.

Tidningen verkar inte ha förstått att det är vad nuvarande ordning i praktiken innebär. Las är ju inget annat än ett slags minimilagstiftnig som talar om vad som gäller om parterna inte lyckas komma överens. Men det stora flertalet uppsägningar sker först efter förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, precis som var tänkt.

Sant är att las gett facket en någon starkare förhandlingsposition. Till skillnad från 1950-talet är det i dag faktiskt lönt för facket att förhandla. Numera kan inte arbetsgivaren som förr sparka vem han vill utan att facket kan protestera.