Ett år för sent lovar nu regeringen extra pengar till kommuner och landsting. Under valåret 2010 ska de få ett tillfälligt tillskott om tio miljarder.
 

 

De pengarna hade kommunerna behövt redan för ett år sedan. Då hade kommunerna kunnat undvika en stor del av de uppsägningar av personal som redan ägt rum.

Personalneddragningarna i kommunerna sker på två sätt. Det ena är att fast anställda varslas om uppsägning. Den andra metoden är mer smygande. Det handlar om att vikarier och andra tillfälligt anställda inte får förnyad anställning.

Bara inom Kommunals avtalsområde har cirka 40.000 jobb försvunnit på det senare sättet. Avgångarna väcker mindre uppmärksamhet eftersom man gör sig av med personalen utan att behöva varsla.

Godispengar
För ett år sedan ansåg regeringen det var höjden av ansvarslöshet att föreslå extra pengar till kommunerna. Nu försöker den få oss att tro att  lite godispengar under ett valår är nog för att rädda kommunernas ekonomi. Vem är dum nog att gå på det?

För hårt pressade kommuner är förstås alla extrapengar välkomna. Men ett engångsbelopp om tio miljarder är som en droppe i havet. Det viktiga är hur statens bidrag till kommunerna utvecklas över ett antal år. Och här är regeringen märkvärdigt återhållsam. För perioden 2009–2011 höjs nivån på de generella statsbidragen med bara fem miljarder.

Det är inte mycket att hurra över. Nivåhöjningen motsvarar mindre än en procent av kommunernas verksamhetskostnader. Under samma treårsperiod kan vi räkna med att  nivån på kommunernas lönekostnader stiger med tiotals miljarder, även om vi antar låga löneökningar.

Samtidigt ökar kommunernas sociala kostnader för ett stort antal personer som saknar a-kassa eller kastas ut från sjukförsäkringen.

Annat läge
Under år med god tillväxt spelar det ingen större roll för kommunerna om statsbidragen är oförändrade. Under 2006 och 2007 steg till exempel kommunernas intäkter tack vare att en snabbt ökad sysselsättning genererade ökade skatteinkomster. Kommunerna hade råd att behålla sina anställda.

Nu är läget ett annat. De närmast åren väntas arbetslösheten öka till elva procent. För kommunerna leder det till stagnerande skatteinkomster, som inte alls räcker till att täcka förväntade kostnadsökningar.

Varsel och uppsägningar kommer därför att fortsätta inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Ett engångsbelopp kanske minskar uppsägningstakten något under valåret, men löser inte kommunernas finansieringsproblem.

Övermäktig frestelse
Den borgerliga regeringen tillträdde i en högkonjunktur.  Frestelsen att sänka skatterna blev den övermäktig. Hittills har den sänkt skatterna med 85 miljarder och ytterligare skattesänkningar aviseras i höstbudgeten.

Gjorda skattesänkningar har betalats med sänkta ersättningar för arbetslösa och sjuka. För pensionärer har införts en särskild straffskatt. Från dessa grupper kan regeringen inte gärna pressa ut mer pengar.

Regeringen ger sig därför i stället på kommunerna. Mitt under en djup lågkonjunktur ska de tvingas att göra sig av med anställda. Som om det under en lågkonjunktur inte är lika viktigt att ta hand om våra barn, utbilda våra undomar och ta hand om våra sjuka och gamla.

Ekonomiskt sett är politiken kontraproduktiv. Regeringen har effektivt lyckats döda all inhemsk efterfrågan som skulle ha kunna ha hålla uppe sysselsättning och produktion.
 
Mönstret är kusligt välbekant. Förra gången en borgerlig regering styrde landet blev resultatet massarbetslöshet. Nu är vi på väg dit igen.