Fati Manafi, undersköterska på Sabbatsbergs sjukhus, har svårt att klara sig och sina barn på en undersköterskelön.

Ja, det är kanske det man skulle göra. Vända papper, i stället för vända människor.
Undersköterskorna begrundar värdepappersmäklarnas månadslön:
88 300 kronor.

Undersköterskorna Elisabeth Özdere-Lycka och Yvonne Jansson och sjukvårdaren Fati Manafi jobbar på Sabbatsbergs sjukhus i centrala Stockholm. På frågan om de också bor inne i stan fnyser de; skulle en undersköterska ha råd med det?

I Medlingsinstitutets statistik hamnar undersköterskor och sjukvårdare i nedersta sjättedelen av yrkesstatistiken, med en genomsnittlig grundlön på 20.100 kronor.  I Stockholm är snittet 400 kronor högre.

Flexibel
Fati Manafi tror att hon har lägst lön på hela avdelningen: 20.300 kronor som grund. Den skola hon gick i Iran räknas inte här, så formellt har hon ingen utbildning. Men hon är användbar och flexibel:

– Det är full fart varje dag, säger Fati Manafi, som tycker att hela avdelningen funkar på grund av dem: undersköterskorna och vårdarna.

På stroke-rehabiliteringsavdelningen på geriatriken blir de specialister på att ta hand om äldre personer, ofta med flera olika kroniska sjukdomar. De får göra allt, från att beställa tvätt, fylla kaffekannan, se till att alla hjälpmedel fungerar, ta EKG, sätta kateter till, inte minst, hantera patienters och anhörigas oro och ångest.

Ylva Jansson har jobbat i 30 år.

– Min son trodde inte det var sant att jag var så lågavlönad. Han var chockad, säger hon.

Fruktar fattigdomen
Sonen själv kör buss och tjänar mycket mer.

– Samma med min syster, som har ett tekniskt yrke, säger Elisabeth Özdere-Lycka.

– Det är hemskt. Inte bara för mig, men för att vi alla är så underbetalda. Vi räddar liv. De gamla här får inte dö, säger Yvonne.

Själv är hon rädd för att inte kunna fortsätta rida när hon om några år går i pension.

– Om min gubbe dör får jag leva fattigt, säger hon.

Fati lever ensam och lönen måste räcka till henne och barnen.

– Jag har frågat två gånger om jag kan få mer i lön, sedan frågar man inte mer, säger hon.

Ingen förändring i sikte
I stället jobbar hon extra fyra dagar i månaden på hemtjänsten. På frågan om vad som vore en rimlig lön säger hon över 22.000 kronor.

– Säg 30.000. Varför ska vi snåla? säger Yvonne.

– Vi torkar skit och piss och spyor. Sopåkarna tjänar väl mer än vi.

Jo, det gör de, 1.600 kronor i snitt, ser de i statistiken. Ja, vi får väl byta yrke, säger de.

För någon förändring tror de inte på.

– På 1970-talet var det i alla fall lite kamp. Nu protesterar man inte så mycket inom kvinnoyrken. Sedan gnäller man kanske inombords, säger Yvonne Jansson.